Räddar liv i ruiner

Foto: Yasemin Bayramoglu

Räddar liv i ruiner

Vem drömmer om en helg bland högar av betongkross? Det här gänget! Brukshunden hängde med på kurs för räddningshundar.Vi har skrivit mycket om olika kurser för blivande patrull- och räddningshundar. Men vad gör man egentligen när man går på kurs? Brukshunden hängde med till NCC Ballast Rydbokrossen i Ullna industriområde, några mil norr om Stockholm. En grusanläggning, kort sagt. Denna lördag i mars var det bland annat dags att träna ruinsök.

Denna gång var det 17 deltagare på kursen vilket är ovanligt många. Vanligtvis är man inte fler än tolv i varje grupp, men eftersom det inte har hållits någon kurs på över tre år är det många som otåligt har väntat på att få vara med. Istället har man två instruktörer, Peter Norén och Sofie Löfmarck.
Men den här våren är inget som det brukar. Dels härjar coronasmittan, dels har tre av gruppens hundar fått kennelhosta och får inte vara med just nu. Så det är strikta regler – hundarna får absolut inte leka eller dela vattenskålar. Skulle kennelhostan sprida sig kan det få konsekvenser för hela gruppen.
Förträffarna startade redan i oktober följt av själva lämplighetstestet i november. När vi ses har det gått ett halvår sedan dess.

Syftet med förträffarna (vanligtvis 4–6 stycken) är att aspirerande hundförare ska få känna på om det här verkligen är något de vill göra, men också för att instruktörerna ska kunna avgöra om de tror att ekipagen har vad som krävs för att klara en 1,5 år lång och ganska krävande utbildning.

Rätt hund för uppgiften
Det är många som faller ifrån redan innan den egentliga starten. Tio ekipage bara i det här gänget innan kursen började. Men det behöver inte betyda att man inte kan lyckas ändå. Det är Peter själv ett lysande exempel på. Han fick inte göra inträdesprovet med sin första hund, en ”galen spaniel” som han beskriver den. Det var helt enkelt inte rätt hund för uppgiften.
– Men jag blev bara ännu mer intresserad. Och jag hade tur som hade möjlighet att träna vid sidan av med jätteduktiga personer som har räddningshundar. Har du bara intresset brukar man bli väl omhändertagen på Brukshundklubben, säger han.

Alltså fortsatte han att träna sin hund, trots att den aldrig skulle kunna bli officiell räddningshund. När det väl var dags att skaffa ny hund så visste han vilka egenskaper han skulle leta efter från start.
– Det är ganska ofta som man kommer på kurs med sin första hund och inser att ”inte den här hunden”, säger Sofie som nu är inne på sin tredje räddningshund (fast med inriktning sjöräddning).

Faktum är att Peter faktiskt går på kurs igen – samma kurs som han själv är ledare för. Men det är upp till Sofie att avgöra om han ska få göra första delprovet.
– Ojojoj, det blir svårt för dem, skrattar hon, men konstaterar sedan att Peter nog ändå har förutsättningar att klara det.

Bygg grunden först
Det är tre delprov längs vägen. Gruppen om 17 hundar kan alltså komma att reduceras ytterligare.
– På första delprovet kollar vi att hunden håller utbildningsplanen, är sökintresserad, klarar olika miljöer och att den är lite uthållig. Markeringar behöver den däremot inte klara på delprov ett, säger Peter.

De första månaderna handlar jättemycket om att sätta grunderna – för såväl förare som hund.
– Som jag är skolad är det viktigt att först verkligen grunda hunden. Att låta den lära sig gå i vind och vädra jättemycket i början, säger Peter.
Om inte hunden lär sig det ordentligt från start så blir det betydligt svårare när man senare lägger på moment som till exempel markering. Är grunden lite halvslarvigt byggd, blir huset därefter också.

Nu är det dags att börja ruinsöket. Halva gruppen åker upp till den del av krossen där det ligger stora högar med betongskrot. Det ser ut lite som det skulle kunna göra efter en jordbävning eller ett bombdåd till exempel.

Innan första ekipaget gör sig redo kommer man överens om vad belöningen ska vara. Godis eller lek? En hund som har jättemycket energi och lek i sig kanske inte ska leka onödigt mycket bland betongblocken.
Rebecka Svensson och border collien Bosse är först ut. Johanna Henriksson agerar figurant och går upp och gömmer sig bland betongblocken. Bosse söker, irrar en smula.
Jag har ställt mig halvvägs upp i den stora betonghögen och Bosse kommer direkt fram och nosar för att snabbt konstatera att det inte var mig han letade efter. Så han söker vidare och snart hittar han Johanna och får massor av beröm.

Foto: Yasemin Bayramoglu

Det andra stället är lite svårare. Bosse letar och letar innan han äntligen lokaliserar Johanna igen.
Tredje gången gillt får han syn på Johanna när han söker av ”fel ställe” och då är det ju ingen match att gå fram och få lite bus.

Svårare i medvind
Om Bosse hade lite problem ibland med att få vittring efter Johanna, så ska det bli ännu svårare för labradoren Luna. Nu är det Rebecka som gömmer sig och Luna far runt lite överallt och letar. Hon går försiktigt bland betongblocken, men lite planlöst.
– Kan hon vara miljöpåverkad? undrar Johanna.
– Nej, jag tror inte det, jag tror hon har det svårt i medvinden, säger Peter.

Det är en rätt kraftig medvind och hundarna får inte hjälp av någon vittring. Då gäller det att de ändå fortsätter att gå framåt. Men det kräver mycket träning att få hunden att göra det.
Luna provar igen och igen. Johanna hjälper henne fram från ett annat håll så att hon ska få bättre hjälp av vinden och till slut hittar hon Rebecka.
– Träna jättemycket på det här. Du kan börja med att låta hunden gå så att den får vinden från sidan, tipsar Peter.

För att avsluta övningen med gott självförtroende får Rebecka gömma sig bakom en stor rishög. Där ligger hon bättre till i förhållande till vindens riktning. Och nu är det ingen tvekan hos Luna. Hon hittar Rebecka på nolltid.

Förutom att träna hunden på att gå ut i medvind så är det även viktigt att tänka på sitt eget kroppsspråk, menar Peter. Att vara distinkt i sina rörelser och verkligen peka ut riktningen åt hunden. Det handlar inte bara om att ”grunda” hunden utan även sig själv som förare. Om man står och snickesnackar med kompisarna innan så ska det vara tydligt för hunden när det faktiskt är dags att börja jobba.

– Hunden läser ju väldigt mycket av ens kroppsspråk. Jag brukar sätta min hund, sedan går jag fram en bit och tittar på området innan jag går tillbaka till hunden och visar att det är här, inom det här området, du ska leta, säger Peter och sträcker fram armarna som i ett V utifrån kroppen.

Gör man en lite halvslapp rörelse med armen så blir det helt enkelt otydligt för hunden.

Nosar blixtsnabbt rätt
Nästa ekipage är Anna Ivaska och Karma, en australian cattledog.
Om Luna såg lite tveksam ut bland betongskrotet så tvekar Karma inte ett ögonblick. Lätt som en fjäder far hon fram. Även hon har problem med medvinden och ibland är hon alldeles intill figuranten, men Karma söker med nosen, inte blicken. Och eftersom hon inte känner någon doft alls i vinden så upptäcker hon ändå inte figuranten utan söker vidare.
På tredje sökstället leder Anna ut henne på andra sidan betonghögen, ut i gräset. Karma springer ganska snabbt, men gör en blixtsnabb högersväng när hon fått korn på figuranten. Där var ju Karin!

Längre ner på området står andra halvan av gruppen. De tränar i en miljö som inte är lika krävande. Det är alltså inga betongblock och lösa stenar att ta sig över, utan mer plan mark. Å andra sidan är figuranterna nu helt gömda. En i en halvöppen byggnad, en annan i en container.
Här jobbar vinden för hundarna och det går blixtsnabbt för hundarna att nosa rätt på figuranterna.

Så vad gör då att så många vill träna sina hundar till räddningshundar? Rebecka Svensson ”smittades” av sin sambo.
– Han jobbar som brandman och jag kände att jag också ville göra något bra för samhället, fast på ett annat sätt. Bosse är min första hund! säger hon stolt.
Gemensamt för många är att de har tränat och tävlat med sina hundar i olika hundsporter, men nu vill vidareutveckla både sina hundar och sig själva.
Men det gäller att vara klar över att den här kursen kräver mer än mycket annan träning.
– Ja, mycket mer än jag trodde. Varje lördag är det kurs hela dagen, sedan tränar vi i mindre grupper 3–4 gånger i veckan utöver det. Men det gör inget – det är ju så roligt! säger Rebecka Svensson.

Efter att vi sågs pausades all kursverksamhet på grund av corona.