Veterinären Miriam Kjörk Granström och sjukgymnasten Kjerstin Pettersson forskar på hur man kan undvika ryggproblem hos den växande hunden.

Veterinären Miriam ”Mimmi” Kjörk Granström, specialistutbildad i kirurgi och ortopedi, och sjukgymnasten Kjerstin Pettersson arbetar tätt tillsammans vid Universitetsdjursjukhusets smådjursklinik i Uppsala.

– Sjukgymnastik utgår från en skada där man arbetar för att återställa funktionen hos djuret. För mig är sjukgymnastik och ortopedi två sidor av samma mynt eftersom rehabilitering är en förutsättning för lyckad ortopedisk kirurgi – eller behandling av ortopedisk problematik överhuvudtaget, säger Mimmi.

Kjerstin var den första som gick pilotutbildningen för sjukgymnaster för hund 1997 och hon har tävlat både på häst- och hundsidan.

– När man har arbetat ett tag inom veterinärmedicin ser man hur oerhört mycket skador vi har bland våra hundar. Jag tycker att det har dykt upp en ny faktor de senaste tio åren bland djurägare som tävlar och det är ökade prestationskrav, både på sig själva och hunden.
För att undvika skador måste man vara noga med att lägga en god grund för långsiktig hållbarhet i uppbyggnaden av den unga hunden. Sedan en tid tillbaka håller Kjerstin och Mimmi på att forska på detta i projektet ”Skadeprevention för den växande hundens rygg samt för arbetande och tävlande hundar”.

Under cirka 2 års tid, från att varje enskild hund inkluderats i projektet, kommer arbetande hundar av rasen schäfer och malinois att undersökas regelbundet, både ortopediskt och med avancerad bilddiagnostik, från 4 månaders ålder fram till dess de är färdigvuxna. Studien är delvis ett samarbete med Polismyndigheten. Tanken är att följa ryggkotpelarens skelettutveckling, bedöma diskarna i länd- och korsrygg över tid, följa hur mycket och på vilket sätt respektive hund aktiveras och tränas och i förlängningen leta efter samband.

– På humansidan har man sett att växande barn och ungdomar som utsätter ryggen för en viss typ av belastning under tillväxtspurten löper en påtagligt högre risk för tidig diskdegeneration, en vanlig orsak till rygg- och nacksmärta, säger Mimmi. Vi upplever kliniskt att vi ser motsvarande på hundsidan och det är bland annat det vi undersöker i studien. När en disk degenererar, försämras dess biomekaniska funktion. Med tiden kan det leda till diskbråck och/eller instabilitet i kotpelaren med förtjockning av ligament, benpålagringar (spondylos), tryck på nervstrukturer och smärta eller bortfall av neurologisk funktion som följd.

Likheter hund och människa

Forskning har påvisat stora likheter i den degenerativa förslitningsprocessen i diskarna mellan hundar och människor, undantaget den speciella typ av diskdegeneration som ses hos chondrodystrofa raser (till exempel tax).

Den svagaste länken i rörelsesystemet hos en växande individ är skelettets tillväxtzoner, som sluts vid olika tidpunkter under hundens uppväxt. Eftersom ligamenten är slappare och är den stabiliserande muskulaturen inte färdigutvecklad hos den växande hunden, är en växande rygg väldigt rörlig. Det innebär en risk, eftersom det krävs mycket mindre kraft för att skada ett växande ryggsegment. Att öka styrkan i muskulaturen går betydligt fortare än att stärka upp och få en bra hållfasthet i bindvävsstrukturer som senor, ligament och skelett.

Därför är det otroligt viktigt att bygga upp den unga hunden på rätt sätt. Generellt sett innebär det att utsätta den unga hunden för korrekt och successivt ökande belastning. Tänk variation istället för repetition vid träning. Varierad fysisk aktivitet i alla gångarter är i sig ett sätt att förebygga skador.

– Vi hoppas att studien i ett senare skede ska kunna mynna ut i mer konkreta och vetenskapligt belagda träningsråd för hur man ska, och inte ska, träna den unga hunden. På så sätt kan man minska risken för ryggproblematik hos den unga vuxna hunden, något som tyvärr är ett stort kliniskt problem i dag hos arbetande hundar inom många tävlingsgrenar och i tjänst.

Hoppar över steg

Kjerstin tar upp agility som ett exempel. Hon menar att när sporten först kom lärde man in nya moment med ett initialt fokus på teknik och följsamhet och först när momenet satt lades fartträningen in.

– I dag vill man snabbt få upp hastigheten, vilket kan resultera i stor negativ belastning och ökad skaderisk för den unga hunden som ännu inte har full koordination, kroppsuppfattning eller styrka.

Det finns en risk att man hoppar över vissa steg som är en förutsättning för att hunden ska klara den belastning det innebär att tävla på hög nivå med den fart som då ofta krävs. Många går också tidigt in väldigt grenspecifikt och ensidigt istället för att variera träningen.

– Ryggsmärta är bland de vanligast förekommande problemen hos brukshundar. I övrigt beror skadepanoramat förstås även på vilken gren hunden arbetar i. Hos exempelvis skyddshundar är nacken ett exempel på ett extra utsatt område, medan sen- och ligamentskador är vanliga bland agilityhundar som rör sig i hög hastighet med snäva svängar och höga hopp, säger Kjerstin. Det gäller att stärka alla strukturer i kroppen under uppväxttiden!

Individuella lösningar

Varje patientfall är unikt, och för att kunna sätta in korrekt behandling måste hunden först undersökas och få en diagnos. I de allra flesta fall behöver ryggsmärta inte behandlas kirurgiskt. Vanligtvis är det en blandning av smärtbehandling, initial aktiv vila följt av successivt ökande uppbyggande muskelträning som gäller. Här är individuellt anpassad träning en otroligt viktig del. Syftet är många gånger att bygga upp en stark och stabil muskelkorsett i ryggen, och då är det oerhört viktigt att med specifik träning komma åt ryggens små, stabiliserande muskler.

– Det viktigaste när vi pratar rehab är att lära djurägaren att läsa av hur hunden mår och träna den därefter. Det är avgörande för att få ett bra resultat, säger Kjerstin. Det finns ingen lösning som passar alla utan det är helt individuellt vilken behandling som krävs.

Mimmi menar att all behandling först måste grunda sig i en korrekt diagnos för att den ska kunna göra nytta.
– Vår uppgift är att ställa rätt diagnos, sätta in adekvat behandling i tid, utbilda djurägaren, hjälpa och stötta och följa upp under processen – men det avgörande jobbet är det som djurägaren själv gör hemma.

Text: Karin Wandrell