Aktuellt & Nyheter

Var rädd om hundens rygg

Redaktionen 24 februari, 2021 • Uppdaterades 16 april, 2025 • 5 minuters läsning

Veterinären Miriam Kjörk Granström och sjukgymnasten Kjerstin Pettersson forskar på hur man kan undvika ryggproblem hos den växande hunden.

Veterinären Miriam ”Mimmi” Kjörk Granström, specialistutbildad i kirurgi och ortopedi, och sjukgymnasten Kjerstin Pettersson arbetar tätt tillsammans vid Universitetsdjursjukhusets smådjursklinik i Uppsala.

– Sjukgymnastik utgår från en skada där man arbetar för att återställa funktionen hos djuret. För mig är sjukgymnastik och ortopedi två sidor av samma mynt eftersom rehabilitering är en förutsättning för lyckad ortopedisk kirurgi – eller behandling av ortopedisk problematik överhuvudtaget, säger Mimmi.

Kjerstin var den första som gick pilotutbildningen för sjukgymnaster för hund 1997 och hon har tävlat både på häst- och hundsidan.

– När man har arbetat ett tag inom veterinärmedicin ser man hur oerhört mycket skador vi har bland våra hundar. Jag tycker att det har dykt upp en ny faktor de senaste tio åren bland djurägare som tävlar och det är ökade prestationskrav, både på sig själva och hunden.
För att undvika skador måste man vara noga med att lägga en god grund för långsiktig hållbarhet i uppbyggnaden av den unga hunden. Sedan en tid tillbaka håller Kjerstin och Mimmi på att forska på detta i projektet ”Skadeprevention för den växande hundens rygg samt för arbetande och tävlande hundar”.

Under cirka 2 års tid, från att varje enskild hund inkluderats i projektet, kommer arbetande hundar av rasen schäfer och malinois att undersökas regelbundet, både ortopediskt och med avancerad bilddiagnostik, från 4 månaders ålder fram till dess de är färdigvuxna. Studien är delvis ett samarbete med Polismyndigheten. Tanken är att följa ryggkotpelarens skelettutveckling, bedöma diskarna i länd- och korsrygg över tid, följa hur mycket och på vilket sätt respektive hund aktiveras och tränas och i förlängningen leta efter samband.

– På humansidan har man sett att växande barn och ungdomar som utsätter ryggen för en viss typ av belastning under tillväxtspurten löper en påtagligt högre risk för tidig diskdegeneration, en vanlig orsak till rygg- och nacksmärta, säger Mimmi. Vi upplever kliniskt att vi ser motsvarande på hundsidan och det är bland annat det vi undersöker i studien. När en disk degenererar, försämras dess biomekaniska funktion. Med tiden kan det leda till diskbråck och/eller instabilitet i kotpelaren med förtjockning av ligament, benpålagringar (spondylos), tryck på nervstrukturer och smärta eller bortfall av neurologisk funktion som följd.

Likheter hund och människa

Forskning har påvisat stora likheter i den degenerativa förslitningsprocessen i diskarna mellan hundar och människor, undantaget den speciella typ av diskdegeneration som ses hos chondrodystrofa raser (till exempel tax).

Den svagaste länken i rörelsesystemet hos en växande individ är skelettets tillväxtzoner, som sluts vid olika tidpunkter under hundens uppväxt. Eftersom ligamenten är slappare och är den stabiliserande muskulaturen inte färdigutvecklad hos den växande hunden, är en växande rygg väldigt rörlig. Det innebär en risk, eftersom det krävs mycket mindre kraft för att skada ett växande ryggsegment. Att öka styrkan i muskulaturen går betydligt fortare än att stärka upp och få en bra hållfasthet i bindvävsstrukturer som senor, ligament och skelett.

Därför är det otroligt viktigt att bygga upp den unga hunden på rätt sätt. Generellt sett innebär det att utsätta den unga hunden för korrekt och successivt ökande belastning. Tänk variation istället för repetition vid träning. Varierad fysisk aktivitet i alla gångarter är i sig ett sätt att förebygga skador.

– Vi hoppas att studien i ett senare skede ska kunna mynna ut i mer konkreta och vetenskapligt belagda träningsråd för hur man ska, och inte ska, träna den unga hunden. På så sätt kan man minska risken för ryggproblematik hos den unga vuxna hunden, något som tyvärr är ett stort kliniskt problem i dag hos arbetande hundar inom många tävlingsgrenar och i tjänst.

Hoppar över steg

Kjerstin tar upp agility som ett exempel. Hon menar att när sporten först kom lärde man in nya moment med ett initialt fokus på teknik och följsamhet och först när momenet satt lades fartträningen in.

– I dag vill man snabbt få upp hastigheten, vilket kan resultera i stor negativ belastning och ökad skaderisk för den unga hunden som ännu inte har full koordination, kroppsuppfattning eller styrka.

Det finns en risk att man hoppar över vissa steg som är en förutsättning för att hunden ska klara den belastning det innebär att tävla på hög nivå med den fart som då ofta krävs. Många går också tidigt in väldigt grenspecifikt och ensidigt istället för att variera träningen.

– Ryggsmärta är bland de vanligast förekommande problemen hos brukshundar. I övrigt beror skadepanoramat förstås även på vilken gren hunden arbetar i. Hos exempelvis skyddshundar är nacken ett exempel på ett extra utsatt område, medan sen- och ligamentskador är vanliga bland agilityhundar som rör sig i hög hastighet med snäva svängar och höga hopp, säger Kjerstin. Det gäller att stärka alla strukturer i kroppen under uppväxttiden!

Individuella lösningar

Varje patientfall är unikt, och för att kunna sätta in korrekt behandling måste hunden först undersökas och få en diagnos. I de allra flesta fall behöver ryggsmärta inte behandlas kirurgiskt. Vanligtvis är det en blandning av smärtbehandling, initial aktiv vila följt av successivt ökande uppbyggande muskelträning som gäller. Här är individuellt anpassad träning en otroligt viktig del. Syftet är många gånger att bygga upp en stark och stabil muskelkorsett i ryggen, och då är det oerhört viktigt att med specifik träning komma åt ryggens små, stabiliserande muskler.

– Det viktigaste när vi pratar rehab är att lära djurägaren att läsa av hur hunden mår och träna den därefter. Det är avgörande för att få ett bra resultat, säger Kjerstin. Det finns ingen lösning som passar alla utan det är helt individuellt vilken behandling som krävs.

Mimmi menar att all behandling först måste grunda sig i en korrekt diagnos för att den ska kunna göra nytta.
– Vår uppgift är att ställa rätt diagnos, sätta in adekvat behandling i tid, utbilda djurägaren, hjälpa och stötta och följa upp under processen – men det avgörande jobbet är det som djurägaren själv gör hemma.

Text: Karin Wandrell

Avel & Hälsa

Så bygger du en stark valp

Många valpägare tror att vila skyddar mot ledproblem. Men det är en gammal myt, säger veterinären Sara Molin. Valpar behöver röra sig, leka och bli trötta – det är så de bygger starka leder, bättre balans och ett friskt liv.

Karin Wandrell 13 december, 2025 • Uppdaterades 8 december, 2025 • 5 minuters läsning

En vanlig tumregel säger att en valp bara ska gå fem minuter per månad i ålder. Det betyder tio minuter för en tvåmånadersvalp – ett råd som lever kvar trots att det gör mer skada än nytta. Veterinären Sara Molin vill slå hål på myten att stillhet skyddar valpar från ledproblem.

– Det leder bara till att valpen går runt kvarteret i månader. Motion är inte farligt – det är tvärtom något positivt. Vill man ha ett aktivt liv med sin hund måste man börja förbereda den tidigt.

Myten har gamla rötter. På 70-talet gjordes en studie på schäfervalpar som visade att de som växte upp i trånga burar – och därmed stod bredbenta – fick mindre höftledsdysplasi än de som rörde sig fritt. Resultatet tolkades som att stillhet var bättre än rörelse, trots att det i själva verket var den specifika benställningen som gav skyddande effekt.

– En valp som tillbringar ett halvår i en minimal bur kan få en något minskad risk för höftledsdysplasi, men det är ju uppenbart att det medför mängder av andra negativa konsekvenser, säger Sara.

Bildtext: Låt valpen styra hur mycket den orkar, menar Sara Molin.

Lär dig läsa din valps signaler

En vanlig fråga är hur långt en valp får gå, men det finns ingen exakt siffra eller tabell att följa. Istället handlar det om att läsa av hunden - orkar den, är den glad och pigg, då är motionen lagom.

–Märker man däremot att den blir trött, släpar efter, blir gnällig eller måste bäras hem, då var det för mycket just då. Det handlar i grunden om att anpassa sig efter valpen och att läsa av dess signaler, säger Sara.

Det är viktigt att komma ihåg att det är hela hunden som ska utvecklas. En valp som får springa fritt i skogen mår förmodligen väldigt bra av det. Men det är också värdefullt att den lär sig gå i koppel, röra sig i stadsmiljö och hantera olika underlag. Det är helheten som bygger en trygg och balanserad hund.

Bildtext: Att leka är både kul och bra för att bygga en stark kropp.

Det är också viktigt att skilja på motion och träning – två begrepp som ofta blandas ihop. Motion handlar om att skapa en fungerande vardagskropp, ett grundläggande fysiskt välmående. Träning, däremot, är mer målinriktad – till exempel för att hunden ska kunna prestera inom en specifik hundsport.

– Om man har ambitionen att hunden ska bli fysiskt stark och träna och tävla som vuxen, då behöver man börja förbereda den redan under valptiden. Men en valp som tvingas till för mycket, för snabbt, hinner inte bygga upp styrka och balans. Att låta den röra sig, leka och gradvis byggas upp är inte bara ofarligt, det är nödvändigt, säger Sara.

Tillväxtperioden – kroppens mest formbara tid

Under tillväxtperioden har kroppen som störst kapacitet att anpassa sig – det är då det verkligen går att påverka hur den utvecklas. Tillväxtsjukdomar hos unga hundar uppstår ofta mellan sex och tolv månader. Om en valp får belasta kroppen i rörelse, stärks leder, ligament och andra vävnader.

– Om kroppen inte belastas försvagas dessa strukturer, och i vissa fall kan vävnad till och med börja brytas ner. Det är därför den här perioden i livet är så avgörande, tillväxten är aktiv och kroppen är mottaglig för anpassning, säger Sara. Generellt pågår den mest intensiva tillväxtfasen, särskilt när det gäller skelett och leder, upp till 8–10 månaders ålder.

Börja tidigt, öka successivt och våga lita på valpen.
Sara Molin, veterinär

Olika tillväxtsjukdomar påverkas olika mycket av yttre faktorer. Men för de sjukdomar där man kunnat se att livsstilsfaktorer har betydelse, verkar motion snarare vara en skyddande faktor.

– Ett aktivt skelett och starka leder minskar risken för sjukdom. Det gäller oss människor också. Vi blir inte sjuka av att röra oss, vi blir sjuka av att vara stillasittande, säger Sara.

Rörelse är grunden till ett friskt liv

Många skador uppstår för att man börjar träna för sent, utan att kroppen hunnit förbereda sig för den belastning som kommer. Om två hundar ska börja tävla vid två års ålder, och den ena har tränats gradvis sedan sex månaders ålder medan den andra börjat först vid 1,5 år – då är den tidigt tränade hunden sannolikt bättre rustad, med starkare leder, bättre uthållighet och lägre skaderisk.

Bildtext: En härlig löprunda gynnar både hund och ägare.

När det gäller att öka belastningen handlar det inte om ålder utan om kapacitet. Klarar valpen en rask promenad på 45-60 minuter utan att bli trött eller behöva bäras, kan man börja lägga in korta löpsträckor på en till två kilometer och sedan öka gradvis. Många valpar är redo för det runt sex månaders ålder, men inte alla. Återigen handlar det om att lära känna och läsa av just sin hund.

– Att låta valpen röra på sig är att ge den förutsättningar för ett friskt och hållbart liv. Börja tidigt, öka successivt och våga lita på valpens egen känsla för vad som är lagom.

Följ Sara Molin på Instagram @veterinarmolin där hon bland annat pratar veterinärmedicin och djurhälsa.

Saras 7 bästa tips

Rörelse är positivt – låt valpen leka, springa och använda kroppen.

Skippa femminutersmyten – det finns inget vetenskapligt stöd.

Läs av valpen - inte klockan. Pigga, glada valpar orkar mer.

Öka successivt - börja lugnt och bygg upp styrkan gradvis.

Lek är bästa träningen– den utvecklar balans och kroppskontroll.

Variera miljö och underlag - det stärker hela kroppen.

Trötthet är inte farligt – vila efter aktivitet är naturlig återhämtning.

Krönika

Hunden eller sporten - eller tvärtom?

Tanken var ju att hunden skulle passa sporten – inte hitta på en egen. Men vad gör man när den noggrant utvalda fyrbeningen visar sig ha helt andra ambitioner än man själv?

Kristin Avenmark 11 december, 2025 • Uppdaterades 11 december, 2025 • 3 minuters läsning

Många av oss hundägare ingår ju även i underkategorin ”hundsportsnördar”. Vi lever och andas hundträning, ofta med en specifik sport i fokus där både engagemang, tid och pengar flödar fritt. Som en matchande trikå har vi många gånger en noga utvald hundras för ändamålet, en ras som passar både oss själva och aktiviteten vi viger vårt liv åt. Men vad händer då om det visar sig att den noga utvalda hunden inte passar för sporten, väljer man hunden framför sporten eller tvärtom?

Hemma hos oss har vi haft lite olika varianter, både sådana där hunden har passat sporten som handen i handsken, men...