Föräldrar och vårdnadshavare till 293 barn mellan fyra och tolv år deltog i studien. Av barnen levde 151 med hund och 142 med katt. Föräldrarna fick svara på frågor om barnets relation till djuret, hur mycket barnet deltog i skötseln och om barnets arbetsminne och förmåga att kontrollera uppmärksamhet, beteende och känslor.

Resultaten visade att barn som var mer engagerade i skötseln av familjens hund också skattades högre när det gällde både arbetsminne och förmågan att hejda impulser och styra sitt beteende. Barn som hade färre svårigheter i relationen till hunden hade också starkare förmågor inom dessa områden. Samma mönster syntes bland barn som levde med katt.

Däremot spelade det känslomässiga bandet till djuret ingen tydlig roll. Forskarna såg inget samband mellan hur starkt känslomässigt barnet var fäst vid hunden eller katten och de undersökta förmågorna. Det kan alltså vara den aktiva kontakten och ansvaret för djuret, snarare än enbart närheten till det, som har betydelse.

Små uppgifter kan göra skillnad

En möjlig förklaring är att djurskötsel ställer små krav på barnet i vardagen. Det gäller till exempel att komma ihåg när hunden ska få mat eller behöver annan omvårdnad, men också att uppmärksamma djurets behov och anpassa sitt eget beteende efter dem. Sådana uppgifter skulle enligt forskarna kunna bidra till att träna de exekutiva funktionerna.

Studien visar dock bara ett samband och kan inte säga vad som är orsak och verkan. Det kan lika gärna vara så att barn som redan har bättre arbetsminne och impulskontroll tar större ansvar för familjens djur. För att kunna avgöra om själva djurskötseln bidrar till utvecklingen behövs därför studier som följer barn över längre tid.