Så visar genetiken vägen framåt för brukshundsraserna
På RAS/RUS-konferensen i mars föreläste husdjursagronomen Irene Berglund om genetiska vägval i aveln. Med populationsgenetiken som grund visade hon hur avelsarbetet kan styras för att påverka just brukshundrasernas hälsa och funktion i framtiden.
Karin Wandrell
14 april,
2026
•
6 minuters läsning
Foto: Stock.adobe
Hur vi väljer att avla i dag påverkar inte bara nästa generation utan hela rasens hälsa och funktion. Det är här populationsgenetiken kommer in i bilden.
– Jag brukar likna det vid ett spindelnät. Varje litet val påverkar populationens utveckling över tid, säger Irene Berglund, agronomie licentiat och husdjursagronom.
I dag har utmaningen gått från att skapa raser till att förvalta dem. Samtidigt utvecklas forskningen snabbt. Det är svårt att få en fullständig överblick, men en sak är tydlig: genetisk variation är avgörande för avelsarbetet.
– Trots det bygger aveln ofta på att para “det bästa...
Samtidigt som genetiken pekar ut riktningen för framtidens avel, väcker den också frågor i praktiken. Under RAS/RUS-konferensen samlades deltagare från rasklubbarna – här berättar ett par av dem vad de tar med sig och hur kunskapen kan omsättas i verkligheten.
Karin Wandrell
14 april,
2026
•
3 minuters läsning
Foto: Foto: Stock.adobe
Åsa Tiderman, Svenska Chodský pesklubben
Vad tar du främst med dig från konferensen?
– Jag tyckte den var givande på många sätt. Det jag främst tar med mig är hur otroligt svårt det är med avelsarbete. Det finns så många parametrar att ta hänsyn till som vi inte har möjlighet att kontrollera. Många tror att lösningen är att testa alla hundar och utesluta hundar ur avelsbasen, men det förvärrar egentligen bara situationen. Många vill göra rätt, men har inte helhetssynen vilket gör att det blir tokigt istället. Därför har vi som rasklubb, och Svenska Brukshundklubben som har avelsansvaret, ett...
Hur bra ser egentligen en hund? Svaret är mer komplicerat än man först kan tro. Hundens syn skiljer sig på många sätt från människans, men är väl anpassad efter hundens liv och beteende.
Redaktion
11 april,
2026
•
4 minuters läsning
Foto: Stock.adobe
Hundar ser inte lika bra som människor i starkt ljus, men de är betydligt bättre på att orientera sig i svag belysning. Ögat är konstruerat för att ta vara på små mängder ljus, något som har varit en viktig egenskap för rovdjur som är aktiva i gryning och skymning.
En viktig del i detta är det reflekterande lagret i ögat, tapetum lucidum, som ligger bakom näthinnan. När ljus passerar genom ögat reflekteras en del av det tillbaka genom näthinnan en gång till. På så sätt kan fler ljuspartiklar fångas upp av synreceptorerna. Det är också därför hundögon kan lysa i mörker när de träffas av en ficklampa eller billyktor.
Hundens näthinna innehåller dessutom många stavar, de ljuskänsliga celler som fungerar bäst i svagt ljus. Kombinationen av dessa anpassningar gör att hundar kan uppfatta detaljer och rörelser i ljusnivåer där människan knappt ser någonting.
Rörelse viktigare än detaljer
För hunden är rörelser betydligt mer intressanta än stillastående objekt. Synsystemet är mycket känsligt för förändringar i omgivningen, något som är typiskt för rovdjur.
Redan på 1930-talet visade experiment med polishundar att de kunde upptäcka ett rörligt objekt på upp till nästan en kilometers håll. När samma objekt stod stilla minskade avståndet betydligt. Det betyder att en hund ofta reagerar starkt när något börjar röra sig, men kan ignorera ett stillastående föremål i periferin.
Bild: Stock.adobe
Det är en förklaring till varför en hund kan springa efter en boll så fort den kastas, men inte alltid verkar särskilt intresserad av den när den ligger stilla på marken.
Ett mycket bredare synfält
En tydlig skillnad mellan hundar och människor är hur mycket av omgivningen som kan ses samtidigt. Hundens ögon sitter mer åt sidorna av huvudet, vilket ger ett bredare synfält.
Hos människan omfattar synfältet ungefär 180 grader. Hos hundar uppskattas det till omkring 240 grader. Det innebär att hunden kan uppfatta rörelser och förändringar långt ute i periferin, vilket gör det lättare att upptäcka något som närmar sig från sidan.
Det breda synfältet gör också att hundar är bra på att skanna av horisonten när de rör sig i landskapet. I näthinnan finns ett område som kallas visual streak, en långsträckt zon med extra hög täthet av synceller. Den ligger i den del av näthinnan som är riktad mot horisonten och tros hjälpa hunden att upptäcka rörelser i terrängen på långt håll.
Bild: Stock.adobe
Bildtext: Att upptäcka rörelse på långt håll är ingen match för en hund.
Djupseende och perspektiv
Förmågan att bedöma avstånd påverkas av hur mycket synfälten från de två ögonen överlappar varandra. Hos människor är överlappningen mycket stor, vilket ger ett tydligt stereoseende.
Hos hundar är detta område mindre, vanligtvis mellan 30 och 60 grader. Det betyder att deras stereoskopiska djupseende inte är lika utvecklat som vårt. Samtidigt använder hundar många andra visuella ledtrådar för att uppskatta avstånd, till exempel ljus och skuggor, hur objekt överlappar varandra och hur perspektivet förändras när de rör sig.
Trots ett mer begränsat stereoseende navigerar hundar därför ofta utan problem i sin miljö.
Lägre synskärpa än människan
Synskärpan hos hundar är generellt lägre än hos människor. Om man använder samma mått som i synundersökningar hos människor motsvarar en normal hundsyn ungefär 20/75. Det innebär att en hund på 20 meters avstånd ser detaljer som en människa med normal syn skulle kunna urskilja från 75 meter.
Orsaken ligger i hur näthinnan är uppbyggd. För att bli känslig för svagt ljus har hundens näthinna fler synreceptorer som kopplas samman i större grupper innan signalerna skickas vidare till hjärnan. Det förbättrar ljuskänsligheten men gör att bilden blir något mindre skarp.
I praktiken spelar detta mindre roll för hunden, eftersom den i hög grad förlitar sig på lukt och hörsel när den utforskar sin omgivning.
Bild: Stock.adobe
Bildtext: Hundar upptäcker världen via sin nos.
50 nyanser av grått
Hundar uppfattar färger, men inte på samma sätt som människor. Människan har tre typer av färgkänsliga tappar i näthinnan, medan hunden bara har två.
Det innebär att hundens färgseende liknar det hos människor med röd-grön färgblindhet. De färger som uppfattas tydligast ligger i blått och gulaktiga toner. Färger som människor ser som rött, orange eller grönt kan därför framstå mer som olika nyanser av gult eller grått för en hund.
Samtidigt verkar hundar vara mycket bra på att skilja mellan olika nyanser av grått. Den förmågan kan vara mer användbar i svagt ljus än ett mer utvecklat färgseende.
Bild: Creative Commons
Synen är bara en del av hundens värld
När man jämför hundens syn med människans är det lätt att tänka att hundar ser sämre. Men deras syn är anpassad efter helt andra behov. Förmågan att upptäcka rörelser på långt håll och att orientera sig i svagt ljus är egenskaper som har varit viktiga under hundens evolution.
Dessutom använder hunden sina sinnen tillsammans. Luktsinnet och hörseln kompletterar synen och skapar en rik och komplex bild av omvärlden. För hunden fungerar denna kombination utmärkt – även om världen sannolikt ser ganska annorlunda ut än den gör för oss människor.
Brukshunden använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.
Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.