Till huvudinnehållet

Klicka här för att se hur den nya webbplatsen fungerar.

Tjänstehund

Räddar liv i ruiner

1073658
Redaktion 13 juli, 2020 Uppdaterades 16 april, 2025 7 minuters läsning
Räddar liv i ruiner

Foto: Räddar liv i ruiner

Vem drömmer om en helg bland högar av betongkross? Det här gänget! Brukshunden hängde med på kurs för räddningshundar.Vi har skrivit mycket om olika kurser för blivande patrull- och räddningshundar. Men vad gör man egentligen när man går på kurs? Brukshunden hängde med till NCC Ballast Rydbokrossen i Ullna industriområde, några mil norr om Stockholm. En grusanläggning, kort sagt. Denna lördag i mars var det bland annat dags att träna ruinsök.

Denna gång var det 17 deltagare på kursen vilket är ovanligt många. Vanligtvis är man inte fler än tolv i varje grupp, men eftersom det inte har hållits någon kurs på över tre år är det många som otåligt har väntat på att få vara med. Istället har man två instruktörer, Peter Norén och Sofie Löfmarck.
Men den här våren är inget som det brukar. Dels härjar coronasmittan, dels har tre av gruppens hundar fått kennelhosta och får inte vara med just nu. Så det är strikta regler – hundarna får absolut inte leka eller dela vattenskålar. Skulle kennelhostan sprida sig kan det få konsekvenser för hela gruppen.
Förträffarna startade redan i oktober följt av själva lämplighetstestet i november. När vi ses har det gått ett halvår sedan dess.

Syftet med förträffarna (vanligtvis 4–6 stycken) är att aspirerande hundförare ska få känna på om det här verkligen är något de vill göra, men också för att instruktörerna ska kunna avgöra om de tror att ekipagen har vad som krävs för att klara en 1,5 år lång och ganska krävande utbildning.

Rätt hund för uppgiften
Det är många som faller ifrån redan innan den egentliga starten. Tio ekipage bara i det här gänget innan kursen började. Men det behöver inte betyda att man inte kan lyckas ändå. Det är Peter själv ett lysande exempel på. Han fick inte göra inträdesprovet med sin första hund, en ”galen spaniel” som han beskriver den. Det var helt enkelt inte rätt hund för uppgiften.
– Men jag blev bara ännu mer intresserad. Och jag hade tur som hade möjlighet att träna vid sidan av med jätteduktiga personer som har räddningshundar. Har du bara intresset brukar man bli väl omhändertagen på Brukshundklubben, säger han.

Alltså fortsatte han att träna sin hund, trots att den aldrig skulle kunna bli officiell räddningshund. När det väl var dags att skaffa ny hund så visste han vilka egenskaper han skulle leta efter från start.
– Det är ganska ofta som man kommer på kurs med sin första hund och inser att ”inte den här hunden”, säger Sofie som nu är inne på sin tredje räddningshund (fast med inriktning sjöräddning).

Faktum är att Peter faktiskt går på kurs igen – samma kurs som han själv är ledare för. Men det är upp till Sofie att avgöra om han ska få göra första delprovet.
– Ojojoj, det blir svårt för dem, skrattar hon, men konstaterar sedan att Peter nog ändå har förutsättningar att klara det.

Bygg grunden först
Det är tre delprov längs vägen. Gruppen om 17 hundar kan alltså komma att reduceras ytterligare.
– På första delprovet kollar vi att hunden håller utbildningsplanen, är sökintresserad, klarar olika miljöer och att den är lite uthållig. Markeringar behöver den däremot inte klara på delprov ett, säger Peter.

De första månaderna handlar jättemycket om att sätta grunderna – för såväl förare som hund.
– Som jag är skolad är det viktigt att först verkligen grunda hunden. Att låta den lära sig gå i vind och vädra jättemycket i början, säger Peter.
Om inte hunden lär sig det ordentligt från start så blir det betydligt svårare när man senare lägger på moment som till exempel markering. Är grunden lite halvslarvigt byggd, blir huset därefter också.

Nu är det dags att börja ruinsöket. Halva gruppen åker upp till den del av krossen där det ligger stora högar med betongskrot. Det ser ut lite som det skulle kunna göra efter en jordbävning eller ett bombdåd till exempel.

Innan första ekipaget gör sig redo kommer man överens om vad belöningen ska vara. Godis eller lek? En hund som har jättemycket energi och lek i sig kanske inte ska leka onödigt mycket bland betongblocken.
Rebecka Svensson och border collien Bosse är först ut. Johanna Henriksson agerar figurant och går upp och gömmer sig bland betongblocken. Bosse söker, irrar en smula.
Jag har ställt mig halvvägs upp i den stora betonghögen och Bosse kommer direkt fram och nosar för att snabbt konstatera att det inte var mig han letade efter. Så han söker vidare och snart hittar han Johanna och får massor av beröm.

Foto: Yasemin Bayramoglu

Det andra stället är lite svårare. Bosse letar och letar innan han äntligen lokaliserar Johanna igen.
Tredje gången gillt får han syn på Johanna när han söker av ”fel ställe” och då är det ju ingen match att gå fram och få lite bus.

Svårare i medvind
Om Bosse hade lite problem ibland med att få vittring efter Johanna, så ska det bli ännu svårare för labradoren Luna. Nu är det Rebecka som gömmer sig och Luna far runt lite överallt och letar. Hon går försiktigt bland betongblocken, men lite planlöst.
– Kan hon vara miljöpåverkad? undrar Johanna.
– Nej, jag tror inte det, jag tror hon har det svårt i medvinden, säger Peter.

Det är en rätt kraftig medvind och hundarna får inte hjälp av någon vittring. Då gäller det att de ändå fortsätter att gå framåt. Men det kräver mycket träning att få hunden att göra det.
Luna provar igen och igen. Johanna hjälper henne fram från ett annat håll så att hon ska få bättre hjälp av vinden och till slut hittar hon Rebecka.
– Träna jättemycket på det här. Du kan börja med att låta hunden gå så att den får vinden från sidan, tipsar Peter.

För att avsluta övningen med gott självförtroende får Rebecka gömma sig bakom en stor rishög. Där ligger hon bättre till i förhållande till vindens riktning. Och nu är det ingen tvekan hos Luna. Hon hittar Rebecka på nolltid.

Förutom att träna hunden på att gå ut i medvind så är det även viktigt att tänka på sitt eget kroppsspråk, menar Peter. Att vara distinkt i sina rörelser och verkligen peka ut riktningen åt hunden. Det handlar inte bara om att ”grunda” hunden utan även sig själv som förare. Om man står och snickesnackar med kompisarna innan så ska det vara tydligt för hunden när det faktiskt är dags att börja jobba.

– Hunden läser ju väldigt mycket av ens kroppsspråk. Jag brukar sätta min hund, sedan går jag fram en bit och tittar på området innan jag går tillbaka till hunden och visar att det är här, inom det här området, du ska leta, säger Peter och sträcker fram armarna som i ett V utifrån kroppen.

Gör man en lite halvslapp rörelse med armen så blir det helt enkelt otydligt för hunden.

Nosar blixtsnabbt rätt
Nästa ekipage är Anna Ivaska och Karma, en australian cattledog.
Om Luna såg lite tveksam ut bland betongskrotet så tvekar Karma inte ett ögonblick. Lätt som en fjäder far hon fram. Även hon har problem med medvinden och ibland är hon alldeles intill figuranten, men Karma söker med nosen, inte blicken. Och eftersom hon inte känner någon doft alls i vinden så upptäcker hon ändå inte figuranten utan söker vidare.
På tredje sökstället leder Anna ut henne på andra sidan betonghögen, ut i gräset. Karma springer ganska snabbt, men gör en blixtsnabb högersväng när hon fått korn på figuranten. Där var ju Karin!

Längre ner på området står andra halvan av gruppen. De tränar i en miljö som inte är lika krävande. Det är alltså inga betongblock och lösa stenar att ta sig över, utan mer plan mark. Å andra sidan är figuranterna nu helt gömda. En i en halvöppen byggnad, en annan i en container.
Här jobbar vinden för hundarna och det går blixtsnabbt för hundarna att nosa rätt på figuranterna.

Så vad gör då att så många vill träna sina hundar till räddningshundar? Rebecka Svensson ”smittades” av sin sambo.
– Han jobbar som brandman och jag kände att jag också ville göra något bra för samhället, fast på ett annat sätt. Bosse är min första hund! säger hon stolt.
Gemensamt för många är att de har tränat och tävlat med sina hundar i olika hundsporter, men nu vill vidareutveckla både sina hundar och sig själva.
Men det gäller att vara klar över att den här kursen kräver mer än mycket annan träning.
– Ja, mycket mer än jag trodde. Varje lördag är det kurs hela dagen, sedan tränar vi i mindre grupper 3–4 gånger i veckan utöver det. Men det gör inget – det är ju så roligt! säger Rebecka Svensson.

Efter att vi sågs pausades all kursverksamhet på grund av corona.


Dela artikeln

Avel & Hälsa

5 tecken på att din hund har diabetes

Diabetes är en relativt vanlig sjukdom som påverkar hundens förmåga att reglera blodsockret. Vanliga symtom är ökad törst, fler kisspauser och viktnedgång. Med rätt behandling kan de flesta hundar leva ett stabilt och aktivt liv.

Karin Wandrell
Karin Wandrell 3 mars, 2026 4 minuters läsning
Webbild liggande (2)

Foto: Stock.adobe

Diabetes typ 1 är relativt vanligt bland medelålders och äldre hundar. Tikar och vissa raser, till exempel jämthund, löper större risk att drabbas. Utöver ålder och övervikt kan även infektioner, immunrelaterade sjukdomar, vissa läkemedelsbiverkningar och ärftliga faktorer bidra till att sjukdomen utvecklas. I stora drag liknar både orsaker och symtom dem man ser hos människa.

– Hos tikar kan diabetes i vissa fall utlösas i samband med dräktighet eller löp. De ökade nivåerna av progesteron minskar känsligheten för insulin vilket liknar en insulinbrist, säger veterinären Nina Kjellerstedt.

Om sjukdomen hänger samman med hormonella förändringar kan en kastration göra att tillståndet går tillbaka. Därför rekommenderas det ibland som en del av behandlingen, eller i förebyggande syfte. Det är ingen garanti för att sjukdomen inte utvecklas, men kan minska risken eller bromsa förloppet.

Vanliga tecken på diabetes

Diabetes innebär att bukspottkörteln inte längre producerar tillräckligt med insulin, det hormon som håller blodsockret stabilt. Kroppen börjar då bryta ner fett och muskler för att få energi. När blodsockret stiger följer socker med urinen och drar med sig vätska. Hunden kissar mer, blir törstigare och riskerar att bli uttorkad.

– Samtidigt går många hundar ner i vikt, trots att aptiten kan vara oförändrad eller till och med öka. Kroppen får inte tillgång till energin den behöver, och börjar därför bryta ner sina egna reserver, säger Nina Kjellerstedt.

Webbild liggande (3)
Foto: Stock.adobe

Bildtext: Grå starr kan vara ett tecken på diabetes.

Andra symtom kan vara trötthet, nedsatt ork och ibland kräkningar. Hunden kan upplevas som mer nedstämd eller allmänt påverkad. Ett inte helt ovanligt symtom är grå starr som kan utvecklas snabbt. Linsen i ögat blir grumlig, vilket försämrar synen. Det drabbar båda ögonen och kan behandlas kirurgiskt.

Diagnosen ställs genom klinisk undersökning och blodprover där blodsockernivån är central. Ofta analyseras även fruktosamin, ett värde som visar hur blodsockret har legat över tid. Samtidigt kontrolleras andra blodvärden, som lever och njure, för att få en bild av hur övriga organ fungerar. Ett urinprov tas också, eftersom socker i urinen är vanligt vid diabetes.

Kronisk sjukdom med god prognos

En vanlig missuppfattning bland djurägare är att en diabetesdiagnos automatiskt innebär att hunden måste avlivas. Den föreställningen lever kvar från en tid då kunskapen och behandlingsmöjligheterna var mer begränsade, eller när sjukdomen upptäcktes först i ett sent och allvarligt skede.

– I dag ser situationen annorlunda ut. I de allra flesta fall finns goda möjligheter att behandla sjukdomen och ge hunden en stabil och fungerande vardag. En diabetesdiagnos är en allvarlig, men inte hopplös prognos, säger Nina Kjellerstedt.

Samtidigt måste man se till helheten. Hundens ålder, allmäntillstånd och andra eventuella sjukdomar påverkar både behandlingsval och livskvalitet. Tillsammans med veterinären behöver man därför gå igenom vad behandlingen innebär i praktiken.

Webbild liggande (4)
Bild: Stock.adobe

Bildtext: Ökad törst är ett vanligt symtom.

Kost, motion och insulin

Behandlingen bygger på tre grundpelare: anpassad kost, regelbunden motion och i de flesta fall även insulinbehandling. För många hundar räcker det inte med enbart livsstilsförändringar.

– Djurägaren får ge insulinsprutor i nackskinnet två gånger om dagen. För de flesta blir det snabbt rutin. Till en början krävs också regelbundna återbesök för att ställa in rätt dos, säger Nina Kjellerstedt.

I vissa fall får djurägaren använda urinstickor hemma för att följa sockerhalten. Eftersom hundar inte tydligt kan signalera när blodsockret sjunker ger man hellre för lite insulin till en början. För mycket insulin kan leda till lågt blodsocker (hypoglykemi) vilket kan vara farligt och i värsta fall orsaka medvetslöshet.

När det gäller maten rekommenderas ofta att dela upp fodret i flera mindre portioner över dagen för att undvika kraftiga blodsockersvängningar. Man ska också undvika småätande och spontana mellanmål eftersom de kan störa balansen.

Regelbunden motion är en viktig del av behandlingen. Fysisk aktivitet hjälper till att stabilisera blodsockret och motverkar övervikt, vilket är extra viktigt eftersom många diabeteshundar behöver gå ner i vikt.

Webbild liggande (1)
Foto: Stock.adobe

Bildtext: Regelbunden motion stabiliserar blodsockret.

Leva ett normalt aktivt liv

Att ha en hund med diabetes innebär en omställning. Behandlingen kräver regelbundenhet och planering. Insulinet ska ges på bestämda tider och hunden kan inte lämnas ensam längre perioder utan tillsyn. För den som är van vid en spontan vardag kan det kräva viss anpassning.

Samtidigt vittnar många om att rutinerna snabbt blir en naturlig del av livet. Kunskap om sjukdomen och behandlingen gör det lättare att få vardagen att fungera.

– Målet är att hunden i så stor utsträckning som möjligt ska kunna återgå till ett normalt och aktivt liv. De flesta hundar svarar bra på behandlingen och kan, med rätt insatser, leva ett gott liv under lång tid, säger Nina Kjellerstedt.

Det viktigaste för att uppnå en stabil blodsockernivå är rätt insulindos, regelbunden utfodring och konsekvent motion. Även om diabetes är en kronisk sjukdom är den i de flesta fall möjlig att kontrollera.

Fakta: Diabetes hos hund

Vanliga tecken
Behandling och
vardag

• Ökad törst
• Insulininjektioner dagligen
• Fler kisspauser
• Regelbundna tider för mat och motion
• Viktnedgång trots god aptit
• Uppföljning och dosjustering hos veterinär
• Trötthet och nedsatt ork
• Fasta rutiner ger oftast stabil vardag
• Snabbt utvecklad grå starr hos vissa hundar
• De flesta hundar kan leva ett aktivt liv


Dela artikeln

Aktuellt & Nyheter

En hjälpande tass i förhörsrummet

Att förhöra barn som utsatts för våld eller övergrepp kräver tid, tålamod och förtroende. I Region Väst får polisens barnförhörsledare hjälp av två fyrbenta kollegor – labradorerna Doffe och Mulle.

Karin Wandrell
Karin Wandrell 28 februari, 2026 Uppdaterades 2 mars, 2026 5 minuters läsning
Webbild liggande (1)

Foto: Tomas Seger

Bildtext: Robert och Mulle är ett bra team.

Att förhöra ett barn som varit med om sexuella övergrepp, våld eller nätbrott, är en av polisens svåraste uppgifter. I Region Väst ställer polisens förhörshundar, labradorerna Doffe, 9 år, och Mulle, 3 år, gärna upp med en hjälpande tass.

– Det var en hundförare, Karl Persson i Halland, som kom på idén med förhörshundar. Vi tyckte det var ett väldigt bra initiativ och ville utveckla det vidare, säger Robert Lindström, hundförare, instruktör och besiktningsman vid Polismyndigheten Region Väst.

Mulle bor hos Robert och Doffe hos Karl i Halland. Båda hundarna ägs av Polismyndigheten och arbetar tillsammans med flera barnförhörsledare. Målgruppen är främst barn, men hundarna används också vid förhör med vuxna med intellektuell funktionsnedsättning som räknas som särskilt utsatta brottsoffer.

Webbild liggande
Foto: Tomas Seger

Bildtext: Karl och Robert tillsammans med Doffe och Mulle.

När det är dags för förhör får barnet själv välja om det vill ha med en hund. Blir svaret ja inleder barnförhörsledaren med att berätta vad hunden heter, hur gammal den är och låter barnet ställa frågor. Det blir en isbrytare och gör stämningen mer avslappnad. Hunden ligger sedan i soffan bredvid barnet under hela förhöret, nära nog för att när som helst kunna sträcka ut en hand och klappa.

Från skepsis till samarbete

Vissa inom organisationen var till en början lite skeptiska till om förhörshundar verkligen tillförde något. Det har förändrats med tiden och i dag fungerar samarbetet bra. I flera förhör där förväntningarna från början varit låga har hundens närvaro haft stor betydelse, och i vissa fall varit avgörande för att barnet faktiskt valt att berätta.

– Ibland går det att se hur kontakten med hunden blir mer intensiv när samtalet närmar sig känsliga eller svåra delar. Barnet söker mer fysisk kontakt eller talar direkt till hunden när de mest jobbiga detaljerna ska berättas, säger Robert.

Det händer också att barnen tillfälligt glömmer bort kameran när det är paus och börjar prata spontant med hunden, till exempel berömma den för att den är duktig som orkar sitta kvar och lyssna. I några fall har barn även uttryckt en önskan om att få ha med samma hund vid eventuella uppföljande förhör.

Maria och Mulle fo¨rho¨rsrum
Foto: Robert Lindström

Bildtext: Barnförhörsledaren Maria visar hur barnet sitter nära Mulle i förhörsrummet.

Robert följer förhöret i realtid i ett angränsande rum tillsammans med andra berörda. Hans uppgift är att observera hunden och gripa in vid behov.

– Det som berört mig mest har inte varit själva berättelserna, utan att se hur barnen, trots att de varit med om något mycket svårt, ändå kan lämna med ett leende. Att se dem skratta, säga hej då till hunden och ibland komma tillbaka en sista gång för att klappa Mulle känns som ett fint och meningsfullt avslut - och ett tecken på att insatsen faktiskt gjort skillnad.

Noggrant urval och träning

Roberts roll är främst att ringa in vilken typ av hund som passar för uppdraget. Det kräver en trygg och stabil hund med ett genuint intresse för människor. Den ska trivas nära barnet, vara lugn och aldrig ta över eller störa förhöret.

Träningen har fokuserat på att hunden ska kunna ligga lugnt en längre tid i en informell platsliggning. Det finns alltid en filt och vatten i förhörsrummet, så att hunden kan dra sig undan vid behov.

Webbild liggande (1) (kopia)
Foto: Tomas Seger

Bildtext: Doffe och Mulle tar sin uppgift på största allvar.

För första gången i Polismyndighetens historia har också utseendet spelat roll vid val av hundras. Idealet var en medelstor hund – tålig men inte så stor att den känns skrämmande.

– Den samlade bilden var att labradoren passar väl för uppdraget, både till temperament och utseende, säger Robert. Mötet är ofta kort och eftersom barnet själv väljer om hunden ska vara med måste den direkt upplevas som snäll och trygg.

Fler förhörshundar på väg

Ett centralt mål är att skapa en nationell standard, där samma kontroller och bedömningar gäller oavsett var i landet hunden används.

– Innan en hund tas i tjänst ska den godkännas av särskilt utsedda besiktningsmän och genomgå fördjupade prov med fokus på hantering, tillgänglighet och förmåga att slappna av under längre förhör, säger Robert. Vi vill skapa ett likvärdigt och kvalitetssäkrat system liknande det för patrullhundar.

Ambitionen nu är att steg för steg bygga ut verksamheten och införa arbetssättet med förhörshundar i fler regioner. Många privatpersoner har också visat intresse för att utbilda hundar, både av ideella skäl och av vinstintresse.

Brukshundenbla°
Foto: Tomas Seger/TV4 Nyhetsmorgon

Bildtext: Robert och Mulle har bland annat varit med i TV4 Nyhetsmorgon för att berätta om sitt uppdrag.

– Men eftersom förhör är en del av pågående förundersökning får bara behörig personal vara med. Det går därför inte att ha utomstående personer i medhörningsrummet eller låta externa aktörer delta i verksamheten, säger Robert.

Även om effekterna fortfarande utvärderas vetenskapligt går det redan nu att se tydliga mönster. Med hunden i rummet orkar fler barn berätta. Samtidigt avlastas förhörsledarna – hunden kan ge ordlös tröst utan att deras professionella roll rubbas.

Fakta: Polisiär tjänstehund vid barnförhör

Projektet Polisiär tjänstehund vid barnförhör är en del av den större studien En hjälpande tass? Tjänstehundens roll i barnförhör med särskilt utsatta brottsoffer vid Göteborgs universitet. Forskningen finansieras av Brottsofferfonden och sker i samarbete med Polismyndigheten, Region Väst.

Syftet med projektet är att från olika perspektiv utvärdera om tjänstehundar kan användas som stöd i barnförhör med särskilt utsatta brottsoffer. Dit räknas personer drabbade av våld i nära relationer, sexualbrott, våldtäkter och brott mot barn, där utsattheten ofta är kopplad till beroendeställning, ålder eller tidigare trauma.


Dela artikeln

Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Brukshunden använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.