Till huvudinnehållet

Klicka här för att se hur den nya webbplatsen fungerar.

Tjänstehund

Räddar liv i ruiner

1073658
Redaktion 13 juli, 2020 Uppdaterades 16 april, 2025 7 minuters läsning
Räddar liv i ruiner

Foto: Räddar liv i ruiner

Vem drömmer om en helg bland högar av betongkross? Det här gänget! Brukshunden hängde med på kurs för räddningshundar.Vi har skrivit mycket om olika kurser för blivande patrull- och räddningshundar. Men vad gör man egentligen när man går på kurs? Brukshunden hängde med till NCC Ballast Rydbokrossen i Ullna industriområde, några mil norr om Stockholm. En grusanläggning, kort sagt. Denna lördag i mars var det bland annat dags att träna ruinsök.

Denna gång var det 17 deltagare på kursen vilket är ovanligt många. Vanligtvis är man inte fler än tolv i varje grupp, men eftersom det inte har hållits någon kurs på över tre år är det många som otåligt har väntat på att få vara med. Istället har man två instruktörer, Peter Norén och Sofie Löfmarck.
Men den här våren är inget som det brukar. Dels härjar coronasmittan, dels har tre av gruppens hundar fått kennelhosta och får inte vara med just nu. Så det är strikta regler – hundarna får absolut inte leka eller dela vattenskålar. Skulle kennelhostan sprida sig kan det få konsekvenser för hela gruppen.
Förträffarna startade redan i oktober följt av själva lämplighetstestet i november. När vi ses har det gått ett halvår sedan dess.

Syftet med förträffarna (vanligtvis 4–6 stycken) är att aspirerande hundförare ska få känna på om det här verkligen är något de vill göra, men också för att instruktörerna ska kunna avgöra om de tror att ekipagen har vad som krävs för att klara en 1,5 år lång och ganska krävande utbildning.

Rätt hund för uppgiften
Det är många som faller ifrån redan innan den egentliga starten. Tio ekipage bara i det här gänget innan kursen började. Men det behöver inte betyda att man inte kan lyckas ändå. Det är Peter själv ett lysande exempel på. Han fick inte göra inträdesprovet med sin första hund, en ”galen spaniel” som han beskriver den. Det var helt enkelt inte rätt hund för uppgiften.
– Men jag blev bara ännu mer intresserad. Och jag hade tur som hade möjlighet att träna vid sidan av med jätteduktiga personer som har räddningshundar. Har du bara intresset brukar man bli väl omhändertagen på Brukshundklubben, säger han.

Alltså fortsatte han att träna sin hund, trots att den aldrig skulle kunna bli officiell räddningshund. När det väl var dags att skaffa ny hund så visste han vilka egenskaper han skulle leta efter från start.
– Det är ganska ofta som man kommer på kurs med sin första hund och inser att ”inte den här hunden”, säger Sofie som nu är inne på sin tredje räddningshund (fast med inriktning sjöräddning).

Faktum är att Peter faktiskt går på kurs igen – samma kurs som han själv är ledare för. Men det är upp till Sofie att avgöra om han ska få göra första delprovet.
– Ojojoj, det blir svårt för dem, skrattar hon, men konstaterar sedan att Peter nog ändå har förutsättningar att klara det.

Bygg grunden först
Det är tre delprov längs vägen. Gruppen om 17 hundar kan alltså komma att reduceras ytterligare.
– På första delprovet kollar vi att hunden håller utbildningsplanen, är sökintresserad, klarar olika miljöer och att den är lite uthållig. Markeringar behöver den däremot inte klara på delprov ett, säger Peter.

De första månaderna handlar jättemycket om att sätta grunderna – för såväl förare som hund.
– Som jag är skolad är det viktigt att först verkligen grunda hunden. Att låta den lära sig gå i vind och vädra jättemycket i början, säger Peter.
Om inte hunden lär sig det ordentligt från start så blir det betydligt svårare när man senare lägger på moment som till exempel markering. Är grunden lite halvslarvigt byggd, blir huset därefter också.

Nu är det dags att börja ruinsöket. Halva gruppen åker upp till den del av krossen där det ligger stora högar med betongskrot. Det ser ut lite som det skulle kunna göra efter en jordbävning eller ett bombdåd till exempel.

Innan första ekipaget gör sig redo kommer man överens om vad belöningen ska vara. Godis eller lek? En hund som har jättemycket energi och lek i sig kanske inte ska leka onödigt mycket bland betongblocken.
Rebecka Svensson och border collien Bosse är först ut. Johanna Henriksson agerar figurant och går upp och gömmer sig bland betongblocken. Bosse söker, irrar en smula.
Jag har ställt mig halvvägs upp i den stora betonghögen och Bosse kommer direkt fram och nosar för att snabbt konstatera att det inte var mig han letade efter. Så han söker vidare och snart hittar han Johanna och får massor av beröm.

Foto: Yasemin Bayramoglu

Det andra stället är lite svårare. Bosse letar och letar innan han äntligen lokaliserar Johanna igen.
Tredje gången gillt får han syn på Johanna när han söker av ”fel ställe” och då är det ju ingen match att gå fram och få lite bus.

Svårare i medvind
Om Bosse hade lite problem ibland med att få vittring efter Johanna, så ska det bli ännu svårare för labradoren Luna. Nu är det Rebecka som gömmer sig och Luna far runt lite överallt och letar. Hon går försiktigt bland betongblocken, men lite planlöst.
– Kan hon vara miljöpåverkad? undrar Johanna.
– Nej, jag tror inte det, jag tror hon har det svårt i medvinden, säger Peter.

Det är en rätt kraftig medvind och hundarna får inte hjälp av någon vittring. Då gäller det att de ändå fortsätter att gå framåt. Men det kräver mycket träning att få hunden att göra det.
Luna provar igen och igen. Johanna hjälper henne fram från ett annat håll så att hon ska få bättre hjälp av vinden och till slut hittar hon Rebecka.
– Träna jättemycket på det här. Du kan börja med att låta hunden gå så att den får vinden från sidan, tipsar Peter.

För att avsluta övningen med gott självförtroende får Rebecka gömma sig bakom en stor rishög. Där ligger hon bättre till i förhållande till vindens riktning. Och nu är det ingen tvekan hos Luna. Hon hittar Rebecka på nolltid.

Förutom att träna hunden på att gå ut i medvind så är det även viktigt att tänka på sitt eget kroppsspråk, menar Peter. Att vara distinkt i sina rörelser och verkligen peka ut riktningen åt hunden. Det handlar inte bara om att ”grunda” hunden utan även sig själv som förare. Om man står och snickesnackar med kompisarna innan så ska det vara tydligt för hunden när det faktiskt är dags att börja jobba.

– Hunden läser ju väldigt mycket av ens kroppsspråk. Jag brukar sätta min hund, sedan går jag fram en bit och tittar på området innan jag går tillbaka till hunden och visar att det är här, inom det här området, du ska leta, säger Peter och sträcker fram armarna som i ett V utifrån kroppen.

Gör man en lite halvslapp rörelse med armen så blir det helt enkelt otydligt för hunden.

Nosar blixtsnabbt rätt
Nästa ekipage är Anna Ivaska och Karma, en australian cattledog.
Om Luna såg lite tveksam ut bland betongskrotet så tvekar Karma inte ett ögonblick. Lätt som en fjäder far hon fram. Även hon har problem med medvinden och ibland är hon alldeles intill figuranten, men Karma söker med nosen, inte blicken. Och eftersom hon inte känner någon doft alls i vinden så upptäcker hon ändå inte figuranten utan söker vidare.
På tredje sökstället leder Anna ut henne på andra sidan betonghögen, ut i gräset. Karma springer ganska snabbt, men gör en blixtsnabb högersväng när hon fått korn på figuranten. Där var ju Karin!

Längre ner på området står andra halvan av gruppen. De tränar i en miljö som inte är lika krävande. Det är alltså inga betongblock och lösa stenar att ta sig över, utan mer plan mark. Å andra sidan är figuranterna nu helt gömda. En i en halvöppen byggnad, en annan i en container.
Här jobbar vinden för hundarna och det går blixtsnabbt för hundarna att nosa rätt på figuranterna.

Så vad gör då att så många vill träna sina hundar till räddningshundar? Rebecka Svensson ”smittades” av sin sambo.
– Han jobbar som brandman och jag kände att jag också ville göra något bra för samhället, fast på ett annat sätt. Bosse är min första hund! säger hon stolt.
Gemensamt för många är att de har tränat och tävlat med sina hundar i olika hundsporter, men nu vill vidareutveckla både sina hundar och sig själva.
Men det gäller att vara klar över att den här kursen kräver mer än mycket annan träning.
– Ja, mycket mer än jag trodde. Varje lördag är det kurs hela dagen, sedan tränar vi i mindre grupper 3–4 gånger i veckan utöver det. Men det gör inget – det är ju så roligt! säger Rebecka Svensson.

Efter att vi sågs pausades all kursverksamhet på grund av corona.


Dela artikeln

Avel & Hälsa

Så bygger du en stark valp

Många valpägare tror att vila skyddar mot ledproblem. Men det är en gammal myt, säger veterinären Sara Molin. Valpar behöver röra sig, leka och bli trötta – det är så de bygger starka leder, bättre balans och ett friskt liv.

Karin Wandrell
Karin Wandrell 13 december, 2025 Uppdaterades 8 december, 2025 5 minuters läsning
Foto Maria Lindberg

Foto: Maria Lindberg

En vanlig tumregel säger att en valp bara ska gå fem minuter per månad i ålder. Det betyder tio minuter för en tvåmånadersvalp – ett råd som lever kvar trots att det gör mer skada än nytta. Veterinären Sara Molin vill slå hål på myten att stillhet skyddar valpar från ledproblem.

– Det leder bara till att valpen går runt kvarteret i månader. Motion är inte farligt – det är tvärtom något positivt. Vill man ha ett aktivt liv med sin hund måste man börja förbereda den tidigt.

Myten har gamla rötter. På 70-talet gjordes en studie på schäfervalpar som visade att de som växte upp i trånga burar – och därmed stod bredbenta – fick mindre höftledsdysplasi än de som rörde sig fritt. Resultatet tolkades som att stillhet var bättre än rörelse, trots att det i själva verket var den specifika benställningen som gav skyddande effekt.

– En valp som tillbringar ett halvår i en minimal bur kan få en något minskad risk för höftledsdysplasi, men det är ju uppenbart att det medför mängder av andra negativa konsekvenser, säger Sara.

Maria Lindberg
Foto: Maria Lindberg

Bildtext: Låt valpen styra hur mycket den orkar, menar Sara Molin. 

Lär dig läsa din valps signaler

En vanlig fråga är hur långt en valp får gå, men det finns ingen exakt siffra eller tabell att följa. Istället handlar det om att läsa av hunden - orkar den, är den glad och pigg, då är motionen lagom.

–Märker man däremot att den blir trött, släpar efter, blir gnällig eller måste bäras hem, då var det för mycket just då. Det handlar i grunden om att anpassa sig efter valpen och att läsa av dess signaler, säger Sara.

Det är viktigt att komma ihåg att det är hela hunden som ska utvecklas. En valp som får springa fritt i skogen mår förmodligen väldigt bra av det. Men det är också värdefullt att den lär sig gå i koppel, röra sig i stadsmiljö och hantera olika underlag. Det är helheten som bygger en trygg och balanserad hund.

Webbild liggande
Stock.adobe

Bildtext: Att leka är både kul och bra för att bygga en stark kropp.

Det är också viktigt att skilja på motion och träning – två begrepp som ofta blandas ihop. Motion handlar om att skapa en fungerande vardagskropp, ett grundläggande fysiskt välmående. Träning, däremot, är mer målinriktad – till exempel för att hunden ska kunna prestera inom en specifik hundsport.

– Om man har ambitionen att hunden ska bli fysiskt stark och träna och tävla som vuxen, då behöver man börja förbereda den redan under valptiden. Men en valp som tvingas till för mycket, för snabbt, hinner inte bygga upp styrka och balans. Att låta den röra sig, leka och gradvis byggas upp är inte bara ofarligt, det är nödvändigt, säger Sara.

Tillväxtperioden – kroppens mest formbara tid

Under tillväxtperioden har kroppen som störst kapacitet att anpassa sig – det är då det verkligen går att påverka hur den utvecklas. Tillväxtsjukdomar hos unga hundar uppstår ofta mellan sex och tolv månader. Om en valp får belasta kroppen i rörelse, stärks leder, ligament och andra vävnader.

– Om kroppen inte belastas försvagas dessa strukturer, och i vissa fall kan vävnad till och med börja brytas ner. Det är därför den här perioden i livet är så avgörande, tillväxten är aktiv och kroppen är mottaglig för anpassning, säger Sara. Generellt pågår den mest intensiva tillväxtfasen, särskilt när det gäller skelett och leder, upp till 8–10 månaders ålder.

Börja tidigt, öka successivt och våga lita på valpen.

Sara Molin, veterinär

Olika tillväxtsjukdomar påverkas olika mycket av yttre faktorer. Men för de sjukdomar där man kunnat se att livsstilsfaktorer har betydelse, verkar motion snarare vara en skyddande faktor.

– Ett aktivt skelett och starka leder minskar risken för sjukdom. Det gäller oss människor också. Vi blir inte sjuka av att röra oss, vi blir sjuka av att vara stillasittande, säger Sara.

Rörelse är grunden till ett friskt liv

Många skador uppstår för att man börjar träna för sent, utan att kroppen hunnit förbereda sig för den belastning som kommer. Om två hundar ska börja tävla vid två års ålder, och den ena har tränats gradvis sedan sex månaders ålder medan den andra börjat först vid 1,5 år – då är den tidigt tränade hunden sannolikt bättre rustad, med starkare leder, bättre uthållighet och lägre skaderisk.

Webbild liggande (1)
Stock.adobe

Bildtext: En härlig löprunda gynnar både hund och ägare.

När det gäller att öka belastningen handlar det inte om ålder utan om kapacitet. Klarar valpen en rask promenad på 45-60 minuter utan att bli trött eller behöva bäras, kan man börja lägga in korta löpsträckor på en till två kilometer och sedan öka gradvis. Många valpar är redo för det runt sex månaders ålder, men inte alla. Återigen handlar det om att lära känna och läsa av just sin hund.

– Att låta valpen röra på sig är att ge den förutsättningar för ett friskt och hållbart liv. Börja tidigt, öka successivt och våga lita på valpens egen känsla för vad som är lagom.

Följ Sara Molin på Instagram @veterinarmolin där hon bland annat pratar veterinärmedicin och djurhälsa.

Saras 7 bästa tips

Rörelse är positivt – låt valpen leka, springa och använda kroppen.

Skippa femminutersmyten – det finns inget vetenskapligt stöd.

Läs av valpen -
 inte klockan. Pigga, glada valpar orkar mer.

Öka successiv
t - börja lugnt och bygg upp styrkan gradvis.

L
ek är bästa träningen– den utvecklar balans och kroppskontroll.

Variera miljö och underlag - 
det stärker hela kroppen.

Trötthet är inte farligt
– vila efter aktivitet är naturlig återhämtning.


Dela artikeln

Krönika

Hunden eller sporten - eller tvärtom?

Tanken var ju att hunden skulle passa sporten – inte hitta på en egen. Men vad gör man när den noggrant utvalda fyrbeningen visar sig ha helt andra ambitioner än man själv?

Kristine Avenmark
Kristin Avenmark 11 december, 2025 Uppdaterades 11 december, 2025 3 minuters läsning
Webbild liggande

Foto: Privat


Dela artikeln

Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Brukshunden använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.