Till huvudinnehållet

Gör din röst hörd! Skicka in en debattartikel till redaktionen

Ofrivillig funktionär?

Man brukar ju säga "utan funktionärer, inga tävlingar". Men att blanda funktionärer mellan olika hundsporter, är det receptet på en lyckad kombination eller kan det skära sig som en hemgjord bearnaise?

Kristine Avenmark
Kristin Avenmark 13 juni, 2025 • Uppdaterades 20 maj, 2026 • 4 minuters läsning
Webbild liggande
Daniel Eidenskog

Bildtext: Sprudlande känslor under funktionärernas ärevarv på Lydnads SM 2018. Längst fram till höger ser ni krönikören själv.

Olika hundsporter kan ju närmast liknas vid olika religioner. Hemma hos oss är det väldigt tydligt att vi inte tillhör samma, jag är agilitynörd och min kära sambo Martha är lydnadsfrälst.

Jag gillar det lite hysteriska utan tillstymmelse till neddrag för dubbelkommandon medan Martha uppskattar det mer kontrollerade och detaljrika. Man skulle kunna säga att detta även speglar våra personligheter.

Hur hon då tänkte när hon satte mig som speaker på Lydnads SM 2018 är för mig fortfarande en gåta. Det här var inte en liten klubbtävling för de närmaste sörjande. Nej här snackar vi ett mästerskap att skriva in i historieböckerna med anledning av SBK:s 100-års jubileum.

'Du får vara speaker'

Jag minns så väl när vi satt där vid frukostbordet, jag djupt försjunken i filskålen och Martha i sina funktionärslistor. Plötsligt tittade hon stressat upp på mig där jag satt, med fil runt hela munnen och taktfast tuggande på mina flingor.

”DU! Du får vara speaker om jag inte hittar nån annan!” Jag kan lova att det inte var läge att säga något annat än ett lugnande 'ja, det löser vi'. Veckorna gick och den där speakern som skulle ta över mitt tillfälliga namn på listan dök aldrig upp (högst oklart om Martha fortsatte leta efter den där morgonen).

Dagen kom och jag blev inpaketerad i ett litet tält i riktning mot en av de fyra ringarna med en mick i handen och uppmaningen 'sköt dig nu'.

Jag såg framför mig att jag skulle få njuta av massa fartfylld lydnad, kanske inte riktigt samma fart som i agility, men snubblande nära i alla fall. Jag fick fritt följ, närmare bestämt 81 fria följ och som ett litet plåster på såren lika många apporteringsdirigeringar. 

Agilitynörden väcktes till liv

För de som inte vet tar fritt följ cirka 3-4 evighetslånga minuter och innehåller det mesta utom fart och höga poäng, tänk 'Älgvandringen'. Man kan säga att det var lite svårjobbat att locka publik till just min ring och det var väl någonstans här som jag började få feeling och agilitynörden i mig väcktes till liv.

Jag visste sen innan att lydnadsfolk var en annan kategori än agilityfolk. Inom agilityn är det mycket ljud både på och utanför plan, publiken manar på stackarn där ute på banan med uttryck som 'SPRIIIING', 'HELA VÄGEN', 'RÖR PÅ DIG'.

Inom lydnaden är det (oftast) en mer stillsam applåd när momentet är över. Jag hade fått tydliga direktiv av Martha att inte störa ekipaget på plan under momenten, något jag skulle säga att jag ändå skötte hyfsat.

Det var väl mer mellan momenten som det barkade lite när jag körde enligt mottot 'explosivt positiv' och även hittade ON-knappen till musikanläggningen. Till mitt försvar så började folk flockas runt ringen och plötsligt kändes det som att fritt följ var en riktig publiksport.

Även om jag till en början kände mig ganska missanpassad i sammanhanget gick det fort över till eufori. Att blanda funktionärer mellan olika hundsporter visade sig vara en fantastisk kombination för min del. Vilket stresspåslag det gav den stackars funktionärsansvarige, som tappert fick titta på, är en annan historia.

Då är det vår hund

Men det är inte bara jag som har varit lite missanpassad på SM, även Marthas border collie Alan har sina SM-minnen. Ja, inte på planen då eftersom han aldrig kvalade till något SM.

Martha lovade nämligen att han aldrig skulle behöva vare sig träna eller tävla lydnad om han satte det där tredje förstapriset som gav honom championatet. Sagt och gjort, sen dess har han sluppit allt vad lydnad heter (han verkar även inkludera allmänlydnad i det löftet).

Det var SM i Värnamo 2022 och jag hade äran att vara speaker igen. Plötsligt kom en kvinna fram till mig och sa att man hade hittat en lösspringande border collie (den rasen är sannerligen en bristvara på Lydnads SM tänkte jag lite ironiskt).

Hon beskrev hunden som en svart/vit, korthårig hane med ett blått öga... ja den här beskrivningen känner man ju igen. Jag frågade om han lyssnade till namnet Alan varpå kvinnan raskt pinnade iväg för att testa.

Agilitysnabbt var hon tillbaka och uppgav lite nedslaget att nej, det gjorde han inte. 'Ja, då är det Alan' kunde jag stillsamt konstatera och basunerade sedan ut i högtalarna att Martha gärna fick komma till speakertältet där hennes förrymda lydnadshund väntade.

Just där och då tror jag även att Martha kände att Alans SM framträdande var mer som en skuren bearnaise.


Dela artikeln

Nu växer Lycksele Brukshundklubb igen

En nedläggning var nära. Två år senare har Lycksele Brukshundklubb gått från drygt 20 till 92 medlemmar. Nu hoppas ordföranden Wilma Jonsson på en egen plats där gemenskapen kan fortsätta växa.

Karin Wandrell
Karin Wandrell 21 november, 2026 • 3 minuters läsning
Webbild liggande (3)
Lycksele BK

Dela artikeln

Larmade när hundvakten fick en stroke

Utmärkelsen Årets bragdhund 2026 tilldelas Hjördis från Kungälv. När hennes hundvakt fick en stroke i sömnen agerade Hjördis resolut och väckte hundvakten i tid, så att hon själv kunde ringa 112 och tillkalla ambulans

Redaktion
Redaktion 19 november, 2026 • 2 minuters läsning
Webbild liggande (1)
Hjördis, av den franska hundrasen barbet, är Årets bragdhund 2026. Lotta Sultan

Det var hundvakten Christina Olssons andra stroke på kort tid och hon förstod på en gång vad som höll på att hända. Tack vare Hjördis snabba ingripande kunde effekterna av stroken minimeras.

- Hjördis började putta på mig och hon gav sig inte. Sedan hoppade hon upp i sängen och ville absolut att jag skulle upp. När jag reste mig kände jag att den vänstra sidan var borta och jag hade som en stor klump i halsen. Men jag kunde fortfarande prata så jag kunde ringa 112, säger Christina Olsson, vars egna hundar inte reagerade.

Duktig på nosarbete 

Åbyfjordens Dream of Diva, som Hjördis heter i stamtavlan, var en hund som behövde arbeta med huvudet, berättar hennes matte Britten Toresten. Hon gick kurser för att lära sig tricks och tränade specialsök och var också väldigt duktig på att hitta kantareller.

Webbild liggande (2)
Lotta Sultan

Tyvärr gick Hjördis, som hann bli tolv år, bort nyligen. Eftersom hennes bragd från januari i år är så anmärkningsvärd har juryn för första gången beslutat att dela ut utmärkelsen Årets bragdhund postumt.

– Jag blir så rörd och glad för Hjördis förtjänar verkligen att få den här utmärkelsen, säger matte Britten Toresten och har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Viktigt med snabb vård 

Stroke är en samlingsterm för en hjärnskada som antingen orsakas av en blodpropp eller en blödning i hjärnan. Resultatet blir syrebrist i hjärnan vilket gör att den som får en stroke plötsligt förlorar olika funktioner, såsom tal, rörelse, syn eller känsel. Det är viktigt att snabbt få sjukhusvård eftersom varje minut som går ökar risken för bestående skador i hjärnan.

– På sjukhuset sa de att det var tur att jag kom dit så snabbt som jag gjorde. De frågade också om hunden var tränad på det här och det är hon ju inte, säger Christina Olsson som i dag mår bra och har sluppit de stora funktionsnedsättningar som kan följa av en stroke.

Webbild liggande
Lotta Sultan

Hjördis matte Britten Toresten berättar att Hjördis även vid ett tidigare tillfälle reagerat på ett liknande sätt. I samband med ett hembesök som så kallad god man, noterade både Britten och Hjördis att något kändes annorlunda. En undersökning visade sedan att personen hade haft en stroke.

Juryns motivering:

”En elvaårig barbet har åter visat den enorma kapacitet som finns i vissa hundar att förstå saker som är osynliga för oss människor. Hon demonstrerar samtidigt den oändliga empati hundar visar oss när vi mest behöver den. Hjördis har tyvärr nyligen lämnat jordelivet men hennes bragd är så enastående att den kräver utmärkelsen Årets bragdhund 2026 postumt”.

Juryn för Årets bragdhund består av Susanne Jidesten, Janina Pfalzer och Annika Klang från Svenska Kennelklubben och Emilie Dahl från Agria.


Dela artikeln

Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Brukshunden använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.