Det finns ett utbud av produkter som påstås kunna dämpa hundars oro, stress eller oönskade beteenden. Det rör sig om receptbelagda läkemedel likväl som kosttillskott och specialfoder – och diskussionen om deras användning har blivit allt mer synlig i träningsforum och bruksled.

Bakom uppmärksamheten finns en farhåga: att vissa hundägare i brist på tid, ork eller kunskap väljer läkemedel som genväg i stället för att träna, förstå och anpassa miljön.

Samtidigt vittnar veterinärer med inriktning på beteendemedicin om en annan verklighet: att hundägare söker hjälp först efter långvariga problem, och att medicin i så fall bara är en liten del av en bredare behandlingsplan.

För att förstå hur sådana fall hanteras i praktiken har Brukshunden pratat med två veterinärer med gedigen erfarenhet på området: Malin Kihl Sandberg, som driver Clickervet i Skåne, har mångårig erfarenhet av beteendepatienter och är en av initiativtagarna till utbildningsprojektet Vänlig vård.

Anya Thörnqvist, verksam som Beteendeveterinären, tar emot djur från hela landet – hundar med ångest, katter som kissar utanför lådan, och djur som far illa av förändringar i sin miljö.

Ryktena stämmer inte

Föreställningen om att hundägare rutinmässigt får lugnande utskrivet i stället för att träna sina hundar får Anya och Malin att skaka på huvudet. De känner helt enkelt inte igen den verkligheten.

– Jag tror det är viktigt att säga direkt: det är inte så vi jobbar, och det är inte de patienterna vi möter, säger Anya. Tvärtom. Våra patienter har ofta kämpat länge – ibland i flera år – med att hantera svårigheter innan de söker hjälp.

Malin instämmer och tillägger att det sällan handlar om ”uppfostringsproblem”, utan om verkliga beteendestörningar: rädslor, ångest, aggressioner eller stressreaktioner. Ofta finns också en fysisk komponent i botten – smärta, sjukdom eller tidigare trauma.

– Det är inte så att någon kommer in och säger ”min hund drar i kopplet” och går därifrån med recept. Det är en myt, säger hon.

Ingen 'quick fix'

Bilden av den lata hundägaren som vill ha ett ”piller som löser allt” är inte bara fel – den är också farlig, menar både Malin och Anya. Medicinering, när den används, är aldrig en lösning i sig. Det är ett verktyg bland många, och ofta ett som bara används tillfälligt.

– Det händer att vi sätter in läkemedel för att bryta ett ångesttillstånd, till exempel vid svår ljudrädsla. Men det sker alltid som en del av en större behandlingsplan där både träning och miljöåtgärder ingår, säger Malin.

Ibland är medicinen nödvändig för att träningen överhuvudtaget ska fungera. En hund som är panikslagen varje gång den går ut lär sig inget nytt – den reagerar bara.

– Du kan inte träna någon som är i akut överlevnadsläge. Det är som att be någon öva brandsläckning mitt under en brand, säger Anya.

Medicin kräver ansvar - och etik

Att skriva ut läkemedel för beteendeproblem är inget som görs lättvindigt. Anya och Malin är båda tydliga med att varje beslut om medicinering vilar på en grundlig bedömning – både medicinskt och etiskt.

– Jag ställer mig alltid frågan: kommer det här förbättra djurets livskvalitet? Om svaret är nej, då ska vi inte använda det, säger Malin.

De betonar att det aldrig handlar om att ”droga ner” ett djur för att det ska bli lättare att hantera. Tvärtom. Målet är att minska lidande – och skapa förutsättningar för en hållbar förändring.

– Det är ingen som tycker att det är konstigt att en hund med brutet ben får smärtstillande, samtidigt som man gipsar och lägger upp en rehabiliteringsplan. Det här är exakt samma sak, men på beteendets område, säger Anya.

Smärta eller sjukdom vanlig orsak

En hund som morrar vid hantering eller en katt som kissar utanför lådan betraktas ibland som olydig eller 'protestbenägen'. Men för Malin och Anya är sådana beteenden ofta signaler om något djupare – till exempel smärta, ångest eller en underliggande sjukdom.

– Jag letar alltid efter fysiska orsaker först. I många fall finns det något medicinskt i botten som aldrig blivit upptäckt, säger Malin.

Det kan röra sig om öroninflammationer, tandvärk, magproblem eller ledsmärtor – sådant som inte alltid syns vid en vanlig hälsokontroll. I vissa fall är det först när hunden får rätt behandling mot sin smärta som beteendeproblemen börjar ge med sig.

– Beteende är ett symtom, precis som hälta. Det är inte en diagnos i sig. Därför måste vi förstå varför djuret reagerar som det gör, säger Anya.

Kämpar länge på egen hand

En vanlig missuppfattning är att de som vänder sig till en beteendeveterinär har tagit den enkla vägen. Men det stämmer sällan. Tvärtom har många av Anya och Malins patienter levt med sina problem i flera år – och deras ägare har ofta redan prövat allt från tränare till fodertillskott och egen research.

– Många kommer med pärmar fulla av anteckningar och har redan testat fem olika lösningar. Det är sällan någon kommer till mig utan att ha försökt, säger Anya.

Flera har byggt om sina liv helt för att klara vardagen – ordnat hundvakter, anpassat arbetstider eller slutat resa.

– De flesta som söker hjälp hos oss har redan gjort ett jättejobb. Det är långt ifrån någon genväg, säger Malin.

Stigma och okunskap står i vägen

Trots att beteendemedicin i dag är ett växande område inom veterinärvården – med evidensbaserade metoder och förfinade läkemedel – möts den fortfarande av misstänksamhet. Det handlar om stigma, menar både Malin och Anya. Både bland djurägare och inom hundvärlden i stort finns föreställningar om att psykofarmaka skulle vara ett sätt att ”ge upp”.

– Det är inte ovanligt att jag får höra att man inte vill ”dopa hunden”, säger Malin. Men majoriteten av de receptbelagda mediciner vi använder inte är lugnande, utan tillhör kategorier av medicin som klassas som i första hand antidepressiva alternativt ångestdämpande.

– Enstaka mediciner, fortsätter Anya, är per definition klassificerade som ”lugnande” men används då i doser där effekten endast är ångestdämpande, inte lugnande eller tröttande. Blir djuret trött är det antingen fel val av medicin till just den patienten eller så är dosen för hög, då byter vi.

Anya berättar också att hon ibland får långa mejl från djurägare som nästan ursäktar sig för att de överväger medicinering.

– Det är synd, för vi vet att många djur går med ett onödigt lidande just för att ägaren skäms. Man vill inte vara den som 'inte klarade av att uppfostra sin hund'. Men det handlar inte om uppfostran. Det handlar om djurvälfärd.

Fler perspektiv på väg

Artikeln fokuserar på den veterinärmedicinska hanteringen av beteendeproblem hos hund. Men ämnet är brett och berör många fler aspekter.

I kommande artiklar planerar vi att lyfta fler perspektiv – bland annat hur olika typer av kosttillskott och lugnande produkter påverkar hunden, hur uppfödare och avelsstrategier kan bidra till mental hållbarhet, samt hur instruktörer och mentalbeskrivare möter problembeteenden i praktiken.