Till huvudinnehållet

Gör din röst hörd! Skicka in en debattartikel till redaktionen

Hundpsykofarmaka: myterna och hundarnas välfärd

Drogar vi våra hundar i stället för att träna dem? Debatten har rasat i sociala medier – men två veterinärer som arbetar dagligen med beteendeproblem ger en helt annan bild. Det handlar inte om genvägar, utan om att hjälpa djur som lider.

Mats
Mats Janson 19 augusti, 2025 • Uppdaterades 29 september, 2025 • 6 minuters läsning
Webbild liggande-2
Stock.adobe.com

Det finns ett utbud av produkter som påstås kunna dämpa hundars oro, stress eller oönskade beteenden. Det rör sig om receptbelagda läkemedel likväl som kosttillskott och specialfoder – och diskussionen om deras användning har blivit allt mer synlig i träningsforum och bruksled.

Bakom uppmärksamheten finns en farhåga: att vissa hundägare i brist på tid, ork eller kunskap väljer läkemedel som genväg i stället för att träna, förstå och anpassa miljön.

Samtidigt vittnar veterinärer med inriktning på beteendemedicin om en annan verklighet: att hundägare söker hjälp först efter långvariga problem, och att medicin i så fall bara är en liten del av en bredare behandlingsplan.

För att förstå hur sådana fall hanteras i praktiken har Brukshunden pratat med två veterinärer med gedigen erfarenhet på området: Malin Kihl Sandberg, som driver Clickervet i Skåne, har mångårig erfarenhet av beteendepatienter och är en av initiativtagarna till utbildningsprojektet Vänlig vård.

Anya Thörnqvist, verksam som Beteendeveterinären, tar emot djur från hela landet – hundar med ångest, katter som kissar utanför lådan, och djur som far illa av förändringar i sin miljö.

Ryktena stämmer inte

Föreställningen om att hundägare rutinmässigt får lugnande utskrivet i stället för att träna sina hundar får Anya och Malin att skaka på huvudet. De känner helt enkelt inte igen den verkligheten.

– Jag tror det är viktigt att säga direkt: det är inte så vi jobbar, och det är inte de patienterna vi möter, säger Anya. Tvärtom. Våra patienter har ofta kämpat länge – ibland i flera år – med att hantera svårigheter innan de söker hjälp.

Malin instämmer och tillägger att det sällan handlar om ”uppfostringsproblem”, utan om verkliga beteendestörningar: rädslor, ångest, aggressioner eller stressreaktioner. Ofta finns också en fysisk komponent i botten – smärta, sjukdom eller tidigare trauma.

– Det är inte så att någon kommer in och säger ”min hund drar i kopplet” och går därifrån med recept. Det är en myt, säger hon.

Ingen 'quick fix'

Bilden av den lata hundägaren som vill ha ett ”piller som löser allt” är inte bara fel – den är också farlig, menar både Malin och Anya. Medicinering, när den används, är aldrig en lösning i sig. Det är ett verktyg bland många, och ofta ett som bara används tillfälligt.

– Det händer att vi sätter in läkemedel för att bryta ett ångesttillstånd, till exempel vid svår ljudrädsla. Men det sker alltid som en del av en större behandlingsplan där både träning och miljöåtgärder ingår, säger Malin.

Ibland är medicinen nödvändig för att träningen överhuvudtaget ska fungera. En hund som är panikslagen varje gång den går ut lär sig inget nytt – den reagerar bara.

– Du kan inte träna någon som är i akut överlevnadsläge. Det är som att be någon öva brandsläckning mitt under en brand, säger Anya.

Medicin kräver ansvar - och etik

Att skriva ut läkemedel för beteendeproblem är inget som görs lättvindigt. Anya och Malin är båda tydliga med att varje beslut om medicinering vilar på en grundlig bedömning – både medicinskt och etiskt.

– Jag ställer mig alltid frågan: kommer det här förbättra djurets livskvalitet? Om svaret är nej, då ska vi inte använda det, säger Malin.

De betonar att det aldrig handlar om att ”droga ner” ett djur för att det ska bli lättare att hantera. Tvärtom. Målet är att minska lidande – och skapa förutsättningar för en hållbar förändring.

– Det är ingen som tycker att det är konstigt att en hund med brutet ben får smärtstillande, samtidigt som man gipsar och lägger upp en rehabiliteringsplan. Det här är exakt samma sak, men på beteendets område, säger Anya.

Smärta eller sjukdom vanlig orsak

En hund som morrar vid hantering eller en katt som kissar utanför lådan betraktas ibland som olydig eller 'protestbenägen'. Men för Malin och Anya är sådana beteenden ofta signaler om något djupare – till exempel smärta, ångest eller en underliggande sjukdom.

– Jag letar alltid efter fysiska orsaker först. I många fall finns det något medicinskt i botten som aldrig blivit upptäckt, säger Malin.

Webbild liggande
Webbild liggande

Det kan röra sig om öroninflammationer, tandvärk, magproblem eller ledsmärtor – sådant som inte alltid syns vid en vanlig hälsokontroll. I vissa fall är det först när hunden får rätt behandling mot sin smärta som beteendeproblemen börjar ge med sig.

– Beteende är ett symtom, precis som hälta. Det är inte en diagnos i sig. Därför måste vi förstå varför djuret reagerar som det gör, säger Anya.

Kämpar länge på egen hand

En vanlig missuppfattning är att de som vänder sig till en beteendeveterinär har tagit den enkla vägen. Men det stämmer sällan. Tvärtom har många av Anya och Malins patienter levt med sina problem i flera år – och deras ägare har ofta redan prövat allt från tränare till fodertillskott och egen research.

– Många kommer med pärmar fulla av anteckningar och har redan testat fem olika lösningar. Det är sällan någon kommer till mig utan att ha försökt, säger Anya.

Flera har byggt om sina liv helt för att klara vardagen – ordnat hundvakter, anpassat arbetstider eller slutat resa.

– De flesta som söker hjälp hos oss har redan gjort ett jättejobb. Det är långt ifrån någon genväg, säger Malin.

Stigma och okunskap står i vägen

Trots att beteendemedicin i dag är ett växande område inom veterinärvården – med evidensbaserade metoder och förfinade läkemedel – möts den fortfarande av misstänksamhet. Det handlar om stigma, menar både Malin och Anya. Både bland djurägare och inom hundvärlden i stort finns föreställningar om att psykofarmaka skulle vara ett sätt att ”ge upp”.

– Det är inte ovanligt att jag får höra att man inte vill ”dopa hunden”, säger Malin. Men majoriteten av de receptbelagda mediciner vi använder inte är lugnande, utan tillhör kategorier av medicin som klassas som i första hand antidepressiva alternativt ångestdämpande.

Webbild liggande
Webbild liggande

– Enstaka mediciner, fortsätter Anya, är per definition klassificerade som ”lugnande” men används då i doser där effekten endast är ångestdämpande, inte lugnande eller tröttande. Blir djuret trött är det antingen fel val av medicin till just den patienten eller så är dosen för hög, då byter vi.

Anya berättar också att hon ibland får långa mejl från djurägare som nästan ursäktar sig för att de överväger medicinering.

– Det är synd, för vi vet att många djur går med ett onödigt lidande just för att ägaren skäms. Man vill inte vara den som 'inte klarade av att uppfostra sin hund'. Men det handlar inte om uppfostran. Det handlar om djurvälfärd.

Fler perspektiv på väg

Artikeln fokuserar på den veterinärmedicinska hanteringen av beteendeproblem hos hund. Men ämnet är brett och berör många fler aspekter.

I kommande artiklar planerar vi att lyfta fler perspektiv – bland annat hur olika typer av kosttillskott och lugnande produkter påverkar hunden, hur uppfödare och avelsstrategier kan bidra till mental hållbarhet, samt hur instruktörer och mentalbeskrivare möter problembeteenden i praktiken.


Dela artikeln

Nu växer Lycksele Brukshundklubb igen

En nedläggning var nära. Två år senare har Lycksele Brukshundklubb gått från drygt 20 till 92 medlemmar. Nu hoppas ordföranden Wilma Jonsson på en egen plats där gemenskapen kan fortsätta växa.

Karin Wandrell
Karin Wandrell 21 november, 2026 • 3 minuters läsning
Webbild liggande (3)
Lycksele BK

Dela artikeln

Larmade när hundvakten fick en stroke

Utmärkelsen Årets bragdhund 2026 tilldelas Hjördis från Kungälv. När hennes hundvakt fick en stroke i sömnen agerade Hjördis resolut och väckte hundvakten i tid, så att hon själv kunde ringa 112 och tillkalla ambulans

Redaktion
Redaktion 19 november, 2026 • 2 minuters läsning
Webbild liggande (1)
Hjördis, av den franska hundrasen barbet, är Årets bragdhund 2026. Lotta Sultan

Det var hundvakten Christina Olssons andra stroke på kort tid och hon förstod på en gång vad som höll på att hända. Tack vare Hjördis snabba ingripande kunde effekterna av stroken minimeras.

- Hjördis började putta på mig och hon gav sig inte. Sedan hoppade hon upp i sängen och ville absolut att jag skulle upp. När jag reste mig kände jag att den vänstra sidan var borta och jag hade som en stor klump i halsen. Men jag kunde fortfarande prata så jag kunde ringa 112, säger Christina Olsson, vars egna hundar inte reagerade.

Duktig på nosarbete 

Åbyfjordens Dream of Diva, som Hjördis heter i stamtavlan, var en hund som behövde arbeta med huvudet, berättar hennes matte Britten Toresten. Hon gick kurser för att lära sig tricks och tränade specialsök och var också väldigt duktig på att hitta kantareller.

Webbild liggande (2)
Lotta Sultan

Tyvärr gick Hjördis, som hann bli tolv år, bort nyligen. Eftersom hennes bragd från januari i år är så anmärkningsvärd har juryn för första gången beslutat att dela ut utmärkelsen Årets bragdhund postumt.

– Jag blir så rörd och glad för Hjördis förtjänar verkligen att få den här utmärkelsen, säger matte Britten Toresten och har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Viktigt med snabb vård 

Stroke är en samlingsterm för en hjärnskada som antingen orsakas av en blodpropp eller en blödning i hjärnan. Resultatet blir syrebrist i hjärnan vilket gör att den som får en stroke plötsligt förlorar olika funktioner, såsom tal, rörelse, syn eller känsel. Det är viktigt att snabbt få sjukhusvård eftersom varje minut som går ökar risken för bestående skador i hjärnan.

– På sjukhuset sa de att det var tur att jag kom dit så snabbt som jag gjorde. De frågade också om hunden var tränad på det här och det är hon ju inte, säger Christina Olsson som i dag mår bra och har sluppit de stora funktionsnedsättningar som kan följa av en stroke.

Webbild liggande
Lotta Sultan

Hjördis matte Britten Toresten berättar att Hjördis även vid ett tidigare tillfälle reagerat på ett liknande sätt. I samband med ett hembesök som så kallad god man, noterade både Britten och Hjördis att något kändes annorlunda. En undersökning visade sedan att personen hade haft en stroke.

Juryns motivering:

”En elvaårig barbet har åter visat den enorma kapacitet som finns i vissa hundar att förstå saker som är osynliga för oss människor. Hon demonstrerar samtidigt den oändliga empati hundar visar oss när vi mest behöver den. Hjördis har tyvärr nyligen lämnat jordelivet men hennes bragd är så enastående att den kräver utmärkelsen Årets bragdhund 2026 postumt”.

Juryn för Årets bragdhund består av Susanne Jidesten, Janina Pfalzer och Annika Klang från Svenska Kennelklubben och Emilie Dahl från Agria.


Dela artikeln

Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Brukshunden använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.