För tredje året i rad har AniCura utsett Årets Blodgivarhund. Hundar över hela Sverige har nominerats och på den internationella blodgivardagen utsågs 8-åriga cane corso tiken Fia till vinnare. Fia har i sju års tid hjälpt till att rädda livet på sina fyrbenta vänner.
En blodtransfusion kan vara en livsavgörande faktor för en skadad hund. Blodgivarhundar är därför viktiga och det behövs ännu fler hundar som kan hjälpa till att rädda liv. Enligt en undersökning från YouGov som genomfördes förra året känner bara drygt var fjärde hundägare till att även hundar kan donera blod. AniCura vill därför uppmärksamma hundägare på blodgivning och hur viktig den är för svensk djursjukvård.
– Det är så roligt att Fia vann och jag är så klart jättestolt över henne. Fia har alltid haft en positiv inställning till sitt livsviktiga jobb. Hon började som blodgivarhund redan vid ett års ålder och har sedan dess hunnit donera blod hela 19 gånger, säger matte Maria Eriksson.
Vinnaren har utsetts av en jury som utgått från flera kriterier.
– Det har varit tuff konkurrens även i år, då vi haft många starka kandidater. Fias långa erfarenhet har vägt tungt. Tack vare henne har vi lyckats rädda livet på 15 hundar, vilket gör henne till en verklig förebild. Utan Fia och alla andra blodgivande hundar hade vi aldrig kunnat rädda så många liv som vi gjort. Vi hoppas att hon inspirerar andra hundägare att låta sina hundar bli blodgivare, säger Sandra Douglas, Juryordförande och chefsveterinär på AniCura.
Juryns motivering
Som blodgivare under sju års tid har Fia gjort en enorm hjälteinsats för andra hundar. Med hjälp av Fias bidrag har åtskilliga hundliv kunnat räddas. Fia har donerat blod hela 19 gånger och hon har alltid skött det med bravur och som en riktig stjärna.
Om Årets Blodgivarhund
Årets Blodgivarhund är ett initiativ av AniCura för att uppmärksamma de hundar som idag lämnar blod och räddar liv, men också för att inspirera andra hundägare att låta sina hundar lämna blod. Priset delas ut 15 juni klockan 13.00 vid AniCura Läckeby Djursjukhus.
Många valpägare tror att vila skyddar mot ledproblem. Men det är en gammal myt, säger veterinären Sara Molin. Valpar behöver röra sig, leka och bli trötta – det är så de bygger starka leder, bättre balans och ett friskt liv.
En vanlig tumregel säger att en valp bara ska gå fem minuter per månad i ålder. Det betyder tio minuter för en tvåmånadersvalp – ett råd som lever kvar trots att det gör mer skada än nytta. Veterinären Sara Molin vill slå hål på myten att stillhet skyddar valpar från ledproblem.
– Det leder bara till att valpen går runt kvarteret i månader. Motion är inte farligt – det är tvärtom något positivt. Vill man ha ett aktivt liv med sin hund måste man börja förbereda den tidigt.
Myten har gamla rötter. På 70-talet gjordes en studie på schäfervalpar som visade att de som växte upp i trånga burar – och därmed stod bredbenta – fick mindre höftledsdysplasi än de som rörde sig fritt. Resultatet tolkades som att stillhet var bättre än rörelse, trots att det i själva verket var den specifika benställningen som gav skyddande effekt.
– En valp som tillbringar ett halvår i en minimal bur kan få en något minskad risk för höftledsdysplasi, men det är ju uppenbart att det medför mängder av andra negativa konsekvenser, säger Sara.
Foto: Maria Lindberg
Bildtext: Låt valpen styra hur mycket den orkar, menar Sara Molin.
Lär dig läsa din valps signaler
En vanlig fråga är hur långt en valp får gå, men det finns ingen exakt siffra eller tabell att följa. Istället handlar det om att läsa av hunden - orkar den, är den glad och pigg, då är motionen lagom.
–Märker man däremot att den blir trött, släpar efter, blir gnällig eller måste bäras hem, då var det för mycket just då. Det handlar i grunden om att anpassa sig efter valpen och att läsa av dess signaler, säger Sara.
Det är viktigt att komma ihåg att det är hela hunden som ska utvecklas. En valp som får springa fritt i skogen mår förmodligen väldigt bra av det. Men det är också värdefullt att den lär sig gå i koppel, röra sig i stadsmiljö och hantera olika underlag. Det är helheten som bygger en trygg och balanserad hund.
Stock.adobe
Bildtext: Att leka är både kul och bra för att bygga en stark kropp.
Det är också viktigt att skilja på motion och träning – två begrepp som ofta blandas ihop. Motion handlar om att skapa en fungerande vardagskropp, ett grundläggande fysiskt välmående. Träning, däremot, är mer målinriktad – till exempel för att hunden ska kunna prestera inom en specifik hundsport.
– Om man har ambitionen att hunden ska bli fysiskt stark och träna och tävla som vuxen, då behöver man börja förbereda den redan under valptiden. Men en valp som tvingas till för mycket, för snabbt, hinner inte bygga upp styrka och balans. Att låta den röra sig, leka och gradvis byggas upp är inte bara ofarligt, det är nödvändigt, säger Sara.
Tillväxtperioden – kroppens mest formbara tid
Under tillväxtperioden har kroppen som störst kapacitet att anpassa sig – det är då det verkligen går att påverka hur den utvecklas. Tillväxtsjukdomar hos unga hundar uppstår ofta mellan sex och tolv månader. Om en valp får belasta kroppen i rörelse, stärks leder, ligament och andra vävnader.
– Om kroppen inte belastas försvagas dessa strukturer, och i vissa fall kan vävnad till och med börja brytas ner. Det är därför den här perioden i livet är så avgörande, tillväxten är aktiv och kroppen är mottaglig för anpassning, säger Sara. Generellt pågår den mest intensiva tillväxtfasen, särskilt när det gäller skelett och leder, upp till 8–10 månaders ålder.
Börja tidigt, öka successivt och våga lita på valpen.
Sara Molin, veterinär
Olika tillväxtsjukdomar påverkas olika mycket av yttre faktorer. Men för de sjukdomar där man kunnat se att livsstilsfaktorer har betydelse, verkar motion snarare vara en skyddande faktor.
– Ett aktivt skelett och starka leder minskar risken för sjukdom. Det gäller oss människor också. Vi blir inte sjuka av att röra oss, vi blir sjuka av att vara stillasittande, säger Sara.
Rörelse är grunden till ett friskt liv
Många skador uppstår för att man börjar träna för sent, utan att kroppen hunnit förbereda sig för den belastning som kommer. Om två hundar ska börja tävla vid två års ålder, och den ena har tränats gradvis sedan sex månaders ålder medan den andra börjat först vid 1,5 år – då är den tidigt tränade hunden sannolikt bättre rustad, med starkare leder, bättre uthållighet och lägre skaderisk.
Stock.adobe
Bildtext: En härlig löprunda gynnar både hund och ägare.
När det gäller att öka belastningen handlar det inte om ålder utan om kapacitet. Klarar valpen en rask promenad på 45-60 minuter utan att bli trött eller behöva bäras, kan man börja lägga in korta löpsträckor på en till två kilometer och sedan öka gradvis. Många valpar är redo för det runt sex månaders ålder, men inte alla. Återigen handlar det om att lära känna och läsa av just sin hund.
– Att låta valpen röra på sig är att ge den förutsättningar för ett friskt och hållbart liv. Börja tidigt, öka successivt och våga lita på valpens egen känsla för vad som är lagom.
Följ Sara Molin på Instagram @veterinarmolin där hon bland annat pratar veterinärmedicin och djurhälsa.
Saras 7 bästa tips
Rörelse är positivt – låt valpen leka, springa och använda kroppen.
Skippa femminutersmyten – det finns inget vetenskapligt stöd. Läs av valpen - inte klockan. Pigga, glada valpar orkar mer. Öka successivt - börja lugnt och bygg upp styrkan gradvis. Lek är bästa träningen– den utvecklar balans och kroppskontroll. Variera miljö och underlag - det stärker hela kroppen. Trötthet är inte farligt – vila efter aktivitet är naturlig återhämtning.
Tanken var ju att hunden skulle passa sporten – inte hitta på en egen. Men vad gör man när den noggrant utvalda fyrbeningen visar sig ha helt andra ambitioner än man själv?
Många av oss hundägare ingår ju även i underkategorin ”hundsportsnördar”. Vi lever och andas hundträning, ofta med en specifik sport i fokus där både engagemang, tid och pengar flödar fritt. Som en matchande trikå har vi många gånger en noga utvald hundras för ändamålet, en ras som passar både oss själva och aktiviteten vi viger vårt liv åt. Men vad händer då om det visar sig att den noga utvalda hunden inte passar för sporten, väljer man hunden framför sporten eller tvärtom?
Hemma hos oss har vi haft lite olika varianter, både sådana där hunden har passat sporten som handen i handsken, men...
Brukshunden använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.
Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.