I Irak är det ovanligt att ha hundar som sällskapsdjur. Har man hund så är det som vakthund, precis som Athir hade. De allra flesta människor är däremot som Basma – hundrädda.

– Vi hade ju inte tänkt bli fodervärdar, men jag saknade att ha hund, så jag googlade och såg att man kunde ta en omplaceringshund från Försvarsmakten. Det slutade med att jag skickade in ansökan om både omplacering och att bli fodervärd.

Det krävde en lång övertalningskampanj för att få Basma att ge med sig, de fyra barnen var desto mer positiva
– I början var det svårt. Min fru är rädd för alla djur. Alla! Och jag gillar alla hundar. Så det var inte lätt, säger Athir och skrattar.

När ansökan väl var inne dröjde det inte lång tid innan fodervärdskonsulent­­en Philippa hörde av sig. Det blev sedan ett snabbt beslut. Athir och Basma fick sin omplaceringshund – en valp på bara tio veckor. Det här var 2018 och hunden hette FM Nabback.

Hur det gick för Basma? Över förväntan!
– Valpar är ju gulliga, men efter två månader är en schäfer ganska stor. Så det gick fort från mysig valp till stor hund. Basma var lite försiktig i början, men hon började gilla Nabback och snart tittade hon med andra ögon även på andra hundar ute.

Athir beskriver Nabback som en hund med för lite arbetsvilja och för mycket stress. Han klarade inte lämplighetsprovet (L-provet) och familjen valde att inte behålla honom.
– Men det var svårt att lämna honom ifrån mig. Jag grät hela vägen hem från Karlsborg.

Det var ett desto lättare beslut att ställa sig i kö för en ny valp.
– Även om alla hemma säger att det är jobbigt med hund så är det ingen som skulle kunna klara sig utan hund nu, säger Athir.

Nya vänner på kuppen

Så kom FM Olara den 5 september 2019. ”Vi glömmer aldrig det datumet!” säger Basma, som tog emot valpen och satt med henne i knät hela vägen hem.

Med Olara har Athir lagt in en ännu högre växel på träningssidan.
– Hon har en bra on- och offknapp. Hon är både aktiv och vill jobba samtidigt som hon är lugn. Hon är smart och har pushat mig att jobba med henne. Så vi tränar specialsök, spår och lydnad. Vi tävlade i specialsök när hon var nio månader och hon kom fyra av femton tävlande!

Athir lyfter fram två starka plus med att bli fodervärd jämfört med att köpa en egen valp. Det ena är stödet från fodervärdskonsulenten.
– Du får all hjälp du behöver. Om det dyker upp något konstigt beteende kan man bara fråga och få bra råd och tricks för hur man löser det. Man slipper känna sig ensam.

Att du som fodervärd förväntas träna din hund och göra läxor varje vecka är inget problem för Athir.
– Om hunden bor hos oss 13 månader blir det 56 läxor. På så vis bygger vi grunden för en bra tjänstehund.

Olara klarade sitt test finfint och bedömdes passa som avelshund. Det gjorde att Olara fick möjlighet att stanna hos familjen. En chans de tog!
– De får ta max fem kullar på en tik, sedan övergår hon till oss. Varje kull kommer att utvärderas. Den första blir kanske nu i vår, säger Athir.

Den andra stora fördelen med foderhund är vännerna som följer med värdskapet. Olara hade fyra syskon. Tillsammans utgör de fem familjerna en träningsgrupp.

– Vi har träffats utanför de obligatoriska träffarna för att träna och vi har delat våra erfarenheter. Vi har blivit som en stor familj där alla har samma intresse. Det har hjälpt min familj mycket. Vi har fått nya, svenska vänner. Inte bara sådana som man hejar på, utan vänner som hjälper varandra. Riktiga kompisar!

Text: Yasemin Bayramoglu