Till huvudinnehållet

Gör din röst hörd! Skicka in en debattartikel till redaktionen

Aktuellt & Nyheter

Basma kom över sin hundrädsla

1073658
Redaktionen 24 februari, 2021 • Uppdaterades 16 april, 2025 • 3 minuters läsning
Basma kom över sin hundrädsla
Basma kom över sin hundrädsla

I Irak är det ovanligt att ha hundar som sällskapsdjur. Har man hund så är det som vakthund, precis som Athir hade. De allra flesta människor är däremot som Basma – hundrädda.

– Vi hade ju inte tänkt bli fodervärdar, men jag saknade att ha hund, så jag googlade och såg att man kunde ta en omplaceringshund från Försvarsmakten. Det slutade med att jag skickade in ansökan om både omplacering och att bli fodervärd.

Det krävde en lång övertalningskampanj för att få Basma att ge med sig, de fyra barnen var desto mer positiva
– I början var det svårt. Min fru är rädd för alla djur. Alla! Och jag gillar alla hundar. Så det var inte lätt, säger Athir och skrattar.

När ansökan väl var inne dröjde det inte lång tid innan fodervärdskonsulent­­en Philippa hörde av sig. Det blev sedan ett snabbt beslut. Athir och Basma fick sin omplaceringshund – en valp på bara tio veckor. Det här var 2018 och hunden hette FM Nabback.

Hur det gick för Basma? Över förväntan!
– Valpar är ju gulliga, men efter två månader är en schäfer ganska stor. Så det gick fort från mysig valp till stor hund. Basma var lite försiktig i början, men hon började gilla Nabback och snart tittade hon med andra ögon även på andra hundar ute.

Athir beskriver Nabback som en hund med för lite arbetsvilja och för mycket stress. Han klarade inte lämplighetsprovet (L-provet) och familjen valde att inte behålla honom.
– Men det var svårt att lämna honom ifrån mig. Jag grät hela vägen hem från Karlsborg.

Det var ett desto lättare beslut att ställa sig i kö för en ny valp.
– Även om alla hemma säger att det är jobbigt med hund så är det ingen som skulle kunna klara sig utan hund nu, säger Athir.

Nya vänner på kuppen

Så kom FM Olara den 5 september 2019. ”Vi glömmer aldrig det datumet!” säger Basma, som tog emot valpen och satt med henne i knät hela vägen hem.

Med Olara har Athir lagt in en ännu högre växel på träningssidan.
– Hon har en bra on- och offknapp. Hon är både aktiv och vill jobba samtidigt som hon är lugn. Hon är smart och har pushat mig att jobba med henne. Så vi tränar specialsök, spår och lydnad. Vi tävlade i specialsök när hon var nio månader och hon kom fyra av femton tävlande!

Athir lyfter fram två starka plus med att bli fodervärd jämfört med att köpa en egen valp. Det ena är stödet från fodervärdskonsulenten.
– Du får all hjälp du behöver. Om det dyker upp något konstigt beteende kan man bara fråga och få bra råd och tricks för hur man löser det. Man slipper känna sig ensam.

Att du som fodervärd förväntas träna din hund och göra läxor varje vecka är inget problem för Athir.
– Om hunden bor hos oss 13 månader blir det 56 läxor. På så vis bygger vi grunden för en bra tjänstehund.

Olara klarade sitt test finfint och bedömdes passa som avelshund. Det gjorde att Olara fick möjlighet att stanna hos familjen. En chans de tog!
– De får ta max fem kullar på en tik, sedan övergår hon till oss. Varje kull kommer att utvärderas. Den första blir kanske nu i vår, säger Athir.

Den andra stora fördelen med foderhund är vännerna som följer med värdskapet. Olara hade fyra syskon. Tillsammans utgör de fem familjerna en träningsgrupp.

– Vi har träffats utanför de obligatoriska träffarna för att träna och vi har delat våra erfarenheter. Vi har blivit som en stor familj där alla har samma intresse. Det har hjälpt min familj mycket. Vi har fått nya, svenska vänner. Inte bara sådana som man hejar på, utan vänner som hjälper varandra. Riktiga kompisar!

Basma kom över sin hundrädsla

Text: Yasemin Bayramoglu


Dela artikeln

Tävling

Från spökande spår till topp tio

Krogstorps Plåga “Svea” arbetar sig fram genom terrängen med Elin Boström bakom sig i linan. Varje markerat föremål ger värdefulla poäng. När momentet är över har Elin och Svea fått 497 av 500 möjliga poäng – Försvarsmaktsmästerskapets näst bästa resultat i spårprovet.

Webbild liggande
Sofia Stiernman 24 september, 2026 • 6 minuters läsning
Webbild liggande (1)
Elin Boström med sin schäfer Krogstorps Plåga ”Svea”, 5 år. Sofia Stiernman


Forskning

Sele eller halsband?

Är sele alltid skonsammare än halsband? En ny vetenskaplig översikt visar att både selar och halsband kan påverka hunden – samtidigt som flera vanliga påståenden om riskerna saknar vetenskapligt stöd.

Redaktion
Redaktion 22 september, 2026 • Uppdaterades 24 september, 2026 • 2 minuters läsning
Webbild liggande (2)
En ung malinios med sele utforskar världen. Adobe.stock

Veterinären Marcella Ridgway vid University of Illinois Urbana-Champaign har gått igenom den forskning som finns om hur halsband, selar, koppel och annan utrustning påverkar hundars kroppar. En av de tydligaste slutsatserna är hur mycket vi fortfarande inte vet.

Studier visar exempelvis att selar kan påverka hundens rörelsemönster. Begränsningar har bland annat setts i frambenens rörelser, men hur stor påverkan blir beror på selens konstruktion, passform och den enskilda hunden. Intressant nog har även selar som är utformade och marknadsförs för att ge hunden stor rörelsefrihet visat sig kunna påverka rörelserna.

Det betyder inte att selar generellt är dåliga. Däremot konstaterar forskaren att det är svårt att utifrån dagens forskning peka ut en viss konstruktion som den bästa för alla hundar. Individuella skillnader är stora och resultaten från olika studier är inte alltid lätta att jämföra.

Så påverkar halsband 

Även halsband påverkar hunden. När hunden drar i kopplet koncentreras kraften till en relativt liten del av halsen. Hur stort trycket blir påverkas bland annat av halsbandets bredd och konstruktion. I tidigare forskning har man också sett att trycket i hundens ögon kan öka när den drar i halsband, något som kan vara särskilt relevant för hundar med vissa ögonsjukdomar.

Samtidigt lyfter översikten fram en viktig skillnad mellan vad som är teoretiskt möjligt och vad forskningen faktiskt har kunnat visa. Påståenden om att vanligt koppeldrag i halsband kan orsaka skador på exempelvis luftstrupen, sköldkörteln, halsvenerna eller halspulsådrorna förekommer ofta i diskussioner om hundutrustning. Men enligt översikten saknas publicerade studier som visar att sådana skador uppstår vid normal användning.

Koppel
Adobe.stock

Det finns också relativt lite forskning om långtidseffekterna. Många studier har undersökt vad som händer under begränsade försök, medan betydligt mindre är känt om hur en hund påverkas av att bära och arbeta i samma utrustning dag efter dag under flera år.

Välj utrustning efter hunden

Forskarens slutsats blir därför inte att hundägare bör välja antingen sele eller halsband. I stället behöver utrustningen väljas efter den enskilda hunden, hur den passar och vad hunden ska göra. För en hund som promenerar lugnt i koppel kan förutsättningarna vara helt andra än för en hund som drar kraftigt eller arbetar och tränar i sele.

Översikten visar framför allt att det finns anledning att vara försiktig med tvärsäkra råd. Att en viss typ av utrustning är bäst – eller farlig – för alla hundar är betydligt svårare att slå fast än vad debatten ibland ger intryck av.

Webbild liggande (1)
Adobe.stock

Källa: Marcella Ridgway, Health implications of dog-worn equipment: a review of known and alleged physical risks, Frontiers in Veterinary Science, 2026.


Dela artikeln

Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Brukshunden använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.