Ökad risk för valpdödlighet när tikar flyttas

Det är inte så vanligt med forskning på hund som tar sin utgångspunkt i olika evolutionära teorier. Främst är det kognitiva studier som dragit till sig uppmärksamheten på senare år. Desto mer upplyftande när de väl dyker upp och ibland kan resultaten ha oväntat stor relevans för den praktiska hundhållningen.

En tjeckisk forskargrupp utgick från det kända fenomenet att djur som lever i flock ofta har en hög risk för s k infanticid, dvs att andra individer (vanligen hanar) dödar ungar i flocken. Den mest välkända orsaken till det är att hanar som inte är säkra på ungarnas faderskap använder sig av detta för att få honorna att ta hand om hans egen avkomma, t ex om en främmande hane tar över en flock, eller om en flockledare kan misstänka att en hane “utifrån” varit framma och parat sig “i smyg”. (Det ska såklart påpekas att allt det här är fullständig omedveten genetisk programmering – det handlar inte om rationella tankar).

För att motverka den här risken har honor hos många arter utvecklat motstrategier. Den vanligaste kallas för Bruce-effekten och innebär att en dräktig hona, när hon konfronteras med en främmande hane – ibland bara lukten av honom – kan avbryta dräktigheten och abortera fostren. Bland hunddjurens släkten vet man att infanticid förekommer hos 90% av de arter som undersökts. Det finns alltså skäl att fundera över vilket arv våra hundar kan släpa med sig från vargarna i detta avseende.  Forskarna studerade över 600 dräktigheter från hundar av 11 olika raser och registrerade saker som hur hunden hade betäckts, vad som hade hänt med den efteråt och om dräktigheten resulterade i valpar.

Precis som man kunde förutsäga av de evolutionära teorierna var framgångsrika dräktigheter vanligast om tiken betäckts i sin hemflock och stannade där under hela dräktigheten. Det sämsta resultatet såg man hos tikar som betäckts någon annanstans och därefter återfördes till hemflocken – speciellt om den innehöll minst en hane. Man skulle kunna tänka sig att en bra idé då vore att isolera tiken efter att hon kom hem, så att hon inte får umgås med den vanliga hemflocken – men i det fallet ökade de avbrutna dräktigheterna ännu mer. Det var heller inga små effekter det handlade om – risken att en dräktighet skulle avbrytas var mer än 27 gånger högre om tiken betäckts utanför hemmet och återfördes till en hemflock  som innehöll en hane. Forskarna tolkar resultaten som ett arv från vargarna, där den avbrutna dräktigheten är en viktig anpassning för att undvika infanticid. Det är såklart mycket kostsamt för en tik att föda fram en hel kull bara för att den ska dödas av en hane, bättre då att avsluta dräktigheten på ett tidigt stadium. De praktiska konsekvenserna av detta behöver knappt påpekas. Alla uppfödare har lite att fundera på när det gäller hur man betäcker sina tikar.

Bartoš, L., Bartošová, J., Chaloupková, H., Dušek, A., Hradecká, L., & Svobodová, I. (2016). A sociobiological origin of pregnancy failure in domestic dogs. Scientific Reports, 6, 22188. http://doi.org/10.1038/srep22188

06 Mar 2016 10:05

Källa:www.perjensen.se