Fransk hjärtmask sprider sig i Sverige

Problemen med fransk hjärtmask håller på att bli allt större. Svenska veterinärer är ovana att leta efter sjukdomen, men har man en gång sett den, ser man fler. Det säger Helena Mann, veterinär på Sävsjö Veterinärklinik.

I dansk press har rubrikerna varit svarta en tid, och man talar om en explosion av fransk hjärtmask (Angiostrongylus vasorum) bland danska hundar. Men även i Sverige syns en klar uppgång, menar Helena Mann.

– Jag har aldrig sett något sådant under mina 15-16 år som veterinär, säger hon.

Två av de senaste fallen gäller unghundar av jakthundsraser där den ena förutom fransk hjärtmask också var angripen av lungmask (Crenosoma vulpis). Den andra hade endast lungmask.

När det gäller hjärtmasken är det framför allt sniglar som är orsaken, i kombination med trenden att importera hundar från andra länder. En angripen utländsk hund släpper sin avföring i skogen, den äts av sniglar som fungerar som vektorer, och när sedan nästa hund slickar på snigelslemmet kan den infekteras av masken.

Symtomen hos den infekterade hunden är ofta diffusa med hosta, ökad andningsfrekvens och lätt trötthet. De milda symtomen gör att det kan ta ett par veckor innan djurägare kontaktar veterinären. Och för veterinären är det inte heller lätt att ställa rätt diagnos.

– Jag tyckte inte hostan var typisk för kennelhosta, och det var det jag gick på. Så jag beslöt att be djurägaren samla in avföringsprover i tre dagar, som jag skickade till analys. Provsvaret var positivt, säger Helena Mann.

Därefter kunde hunden få behandling och i dag mår den mycket bättre.

– Kennelhosta brukar man kunna provocera fram genom att palpera trachea. När jag inte kunde det, tänkte jag att det måste vara något annat. En annan varningssignal var att ägaren berättade att hunden ”älskar sniglar” och hade ätit många i höstas, säger Helena Mann.

Det tar sex till åtta veckor från smitta till symtom, vilket förklarar varför det kan ta tid innan hunden får sin diagnos. Dessutom gör klimatförändringarna att sniglar, precis som fästingar och ormar, blir aktiva tidigare på året.

Källa: Veterinarmagazinet.se Text: Ingrid Kindahl