Kunskapspanelen om: Dressyrpolicy


Kunskapspanelen om: Dressyrpolicy
(30 januari, 2012 14:39)
I senaste numret av Brukshunden kan du läsa om SBK:s dressyrpolicy. Brukshundens kunskapspanel tyckte till om densamma, och här kan du läsa Stefan Björkmans och Åsa Klints svar i längre och mer ingående svar:



Stefan Björkman
SBK-lärare och domare bruks-/mentalprov

Det är viktigt att dressyrpolicyn är skriven så att alla hundar och ägare kan få hjälp och utbildning utifrån individ, snarare än att ge möjlighet till olika tolkningar. Det gäller särskilt hundar med starka problembeteenden och det är dessa jag kommer att fokusera på här. Svenska kennelklubben (SKK) har genom bestämmelsen om oacceptabel beteende kommit en bit på vägen, men SBK som hundägarnas utbildningsorganisation måste ta ett större ansvar för dessa hundar och deras ägare.
Vi har i samhället ett stort antal hundar med problembeteenden som de lokala brukshundklubbarna har svårt att hantera. Det handlar ofta hundar som avlas för att agera kraftfullt på tävlingar och prov eller för att tillgodose behovet av tjänstehundar hos t ex polisen, dvs hundar med mod och kraft för svåra situationer. Det handlar också om olika typer av arbetande raser, t ex större boskapsvaktande hundar. Dessa grupper av hundar har ofta så stor personlig integritet och pondus att de kan hamna i allvarliga kraftmätningar med sina ägare eller andra människor och hundar.

SBK saknar idag handlingsplaner för dessa problembeteenden och de nämns inte heller i dressyrpolicyn. Dessa hundar beteenden måste hanteras utifrån ett bredare perspektiv än att det alltid ska utgå från människans värdering om vad som är etiskt och moraliskt riktigt. Det finns många hundar som sätter saker på sin spets och därifrån kan man bara ta ner den med ett språk som tydliggör att ”jag är starkare än dig”. Det finns hundar som inte byter bort sin vaktförmåga mot en godis, det finns hundar som aldrig accepterar andra hundar utifrån att deras husse och matte inte reglerar och tar ansvaret för de mötena. Det finns individer och raser som har mycket svårt att skaffa sig bekanta eller bilda tillfälliga grupper för bus och lek.

Att vara starkare än dig, betyder inte att jag handgripligen visar detta varje gång, utan det bör hunden lära sig medan den är ung och formbar eller då den har bytt boende och är formbar på den nya platsen/familjen. Ägarna till dessa hundar måste få utbildning att klara ut för hunden vem som tar ansvaret för olika händelser i livet eller möten med andra hundar och människor.

SBK måste även vara tydliga med att det inte är acceptabelt att hundar gör utfall mot andra hundar/människor i koppel eller från bil och att problemen måste åtgärdas. Metoderna ska stå i proportion till vilken kraft och ambition som den enskilda hunden uttrycker sin aggressivitet och dominans på, och dessa beteende skall omedelbart omhändertas på ett sätt som SBK har utbildat hundägaren till att göra. Detta måste vi inom SBK ta ansvar för, och inte släppa dessa hundägare vidare till dem som har ersättning eller arvode som drivkraft för att ta hand om problemhundar.

SBK måste även våga tala om att det är lika ansvarslöst av en hundägare om hunden gör utfall mot andra hundar eller människor som att en hund ägare tar till mer våld än vad nöden kräver. Vi bör också tydligare påtala att hundar inte får jaga andra djur i skog och mark. De hundar som jagar måste beredas hjälp och utbildning.

Det är viktigt att SBK tar ansvar för de olika exempel på problembeteenden som jag beskriver ovan. Organisationen måste börja ta ansvar även för de hundar som befinner sig utanför den så kallade normalfördelningen. Dessa hundar är ofta bruksraser och syns i samhället vilket ger en bild av att SBK saknar kunskap och förmåga att ta ansvar för dessa kategorier av hundägare och hundar.

En brist i dressyrpolicyn är att den saknar en beskrivande text om hur hunden ser ut när den mår bra och trivs i situationen. FCI har en skrivelse för IPO-prov att hunden skall framföras på ett naturligt och otvunget sätt samt att trygga och glada hundar ska premieras. Även dressyrpolicyn borde beskriva hur en hund ser ut när den vantrivs i en tränings- eller tävlingssituation, t ex genom hukande hållning och aggressivitetsdämpande signaler, i motsats till en hund som med svansföring och otvungen hållning utstrålar självförtroende och glädje.

Jag har funderat på varför vi accepterar hundar som deltar vid våra prov med ett kroppsligt uttryck av undergivenhet och stark olust. Både dressyrpolicyn och tävlingsreglerna borde tydligt reglera att hundar som deltar i verksamheten hos SBK ej ska uppvisa undergivenhet och olust eller uttrycka en hållning som visar stark aktiv underkastelse. I tävling bör dessa hundar få tydliga negativa omdömen även om de utför momenten.

Svenska Brukshundsklubben jobbar med att försöka få medlemmar att stanna kvar i organisationen och aktivera sig i verksamheten. Det är förmodligen de hundägare som verkligen får hjälp med sina hundar som känner att SBK är en organisation de vill vara med i och utvecklas inom. Kanske är det så att genomgångsmedlemmarna inom SBK är de som har en hund som ligger inom normalfördelningen och där det fungerar med förebyggande åtgärder och utbildning. Dessa hundägare är medlemmar i ett eller två år och har sedan fått den hjälp som de betalat för. Jag tror att de som stannar i SBK hela sitt liv är de människor som fått personlig hjälp och stöd med sin hund. Jag tror att hemligheten att få människor att stanna kvar i en ideell organisation är att det finns en stark gemenskap runt personliga känslomässiga intressen och att man får den hjälp som det utges, samt att man får personlig kontakt och förtroende för den instruktör/lärare/”kunskapsmänniska” som är organisationens företrädare. De som får den kontakten och de mötena med SBK är människor som blir kvar i verksamheten.

SBK har kunskap och förmåga att utbilda alla hundägare och hundar till ekipage som fungerar i samhället. Det är dags att ta det ansvaret och på köpet erhålla fler varaktiga medlemmar!




Åsa Klint
SBK-lärare


Dressyrpolicyn fyller en viktig uppgift som styrdokument inom Brukshundklubben. Innehållet är giltigt för såväl tävling, träning, tester som utbildning. Den är dels en vägledning för hur vi inom Brukshundklubben ska bemöta hundar och hundägare, men utgör också en utmärkt referens i alla diskussioner som rör hundträning och etiska frågor runt vad man får och inte får göra mot sin hund.
Förra året debatterades det livligt i många forum om det var rätt att ta in Cesar Milan till My Dog i Göteborg som föreläsare, med tanke på att han i sina TV-program använt både el och stackel. Det riktades kritik mot Brukshundklubben som medarrangör och man menade att Brukshundklubben inte levde upp till sin dressyrpolicy. Oavsett om Brukshundklubben var inblandad i val av föreläsare och inbjudan , skapade denna kritik en både värdefull och nyttig debatt om etiska frågor kring korrigeringstänk, inlärningsteorier och ledarskapsmodeller.

I mitt arbete inom Brukshundklubben som utbildare av instruktörer intar dressyrpolicyn en central roll. Det är viktigt att man som instruktör får ett styrdokument att luta sig emot och att man redan i utbildningen får ta ställning till frågor som gränssättning för sin egen, kursdeltagares och klubbkamraters hantering av hundar. Kunskapen om vad som är etiskt okej är viktig och även hur man ska agera när det händer saker som inte är förenligt med policyn.

Många delar av instruktörsutbildningen är direkt relaterad till dressyrpolicyn och det har skapats flera värdefulla verktyg utifrån denna.

Jag kommer här att lyfta några delar i dressyrpolicyn och kommentera dem utifrån allmänlydnadsinstruktörsutbildningens innehåll och mål.

”Gruppen kom fram till att det är viktigt att i Brukshundklubben tala om ett gott förhållningssätt till hund och människa. Det innebär att vi ska lyssna till varandra och förstå varandra utifrån varje enskild persons situation och förmåga.” ” …att avläsa både hundens och hundägarens beteende och utifrån detta få kunskap om rätt metod före varje enskild person och hund”.

Vi har under utvecklingen av instruktörsutbildningarna blivit mer medvetna om vikten av ett pedagogiskt förhållningssätt till våra kursdeltagare. Det är ju inte hunden vi ska fostra. Instruktören ska ge kursdeltagarna verktyg som fungerar för den egna hunden. Detta kräver ett intresse inte bara för hundar utan också för människor och hur kommunikationen och lärandet fungerar. Att möta varje kursdeltagare där de befinner sig och ge den handledning de behöver för att få ett trevligt och bra liv med sina hundar är naturligtvis målet.

”Inom Brukshundklubben står hunden i centrum. Detta innebär att medlemmen ska förhålla sig till sin hund så att den inte utsätts för otillbörlig eller kränkande behandling. Hunden ska behandlas väl och handhas från sina individuella förutsättningar.”

En av våra utbildningsmoduler handlar om ”Hundens personlighet”. Hundar är hundar – det är ju sant. Men de tillhör också olika raser eller blandningar därav, som är avlade för olika ändamål. Hundar har också olika personligheter. Det är viktigt att förstå hundens personlighet och därmed kunna stärka sidor som behöver stärkas och dämpa de som inte är så trevliga. I denna modul tränas instruktörerna i ämnet ”att läsa hund” och att individanpassa träningen för varje hund.

”En förutsättning är dock att relationen mellan hund och förare bygger på förtroende och tillit där hunden underordnar sig förarens vilja.”

Etologie dr Kenth Svartberg har skapat en modell för relation som han kallar TSB-modellen. Det står för Trygghet – Samarbete – Bestämma. I våra utbildningar använder vi denna modell för att få fördjupad insikt i vilka delar som behövs för att skapa en god relation med sin hund. Någon hund kanske behöver en större trygghetsbas för att kunna fungera. En annan behöver tränas i att lyssna på sin förare och faktiskt förstå att sagt ord gäller, medan en tredje hund kanske inte alls har något utbyte med sin förare och den ägaren behöver då hitta olika samarbetsformer med sin hund för att de ska få det trevligt tillsammans.


”Träningen med hunden ska bygga på att utnyttja dess naturliga förutsättningar för inlärning. Brukshundklubben förordar att detta sker genom att belöna önskade beteenden. Användandet av obehag kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd. Forma beteenden steg för steg.”

Att belöna önskade beteenden? Betyder det att man alltid måste ha fickorna fulla med köttbullar och att man aldrig får säga nej? Ibland får man ju den föreställningen när man läser om hur människor som gått kurs fått veta att de ska strunta i när hunden gör fel och de får absolut inte säga nej… Jag tror nästan alla hundägare lär sin lilla valp att sitta lugnt och vänta på ett ”var så god” innan matskålen ställs ner. Det är ett tydligt exempel på hur vi skapar goda vanor. Hunden vill ha sin mat och den lär sig att om man sitter stilla och väntar på det magiska ordet så kommer matskålen. Vi belönar ett önskat beteende! Varför slutar så många hundägare med att fortsätta skapa goda vanor och tydliga regler? Det är ju i vardagssituationerna hunden lär sig att det är lönsamt att lyssna på sin ägare och vänta på de signaler som betyder att hunden kommer åt det den vill ha. Att sitta fint vid dörren och vänta på att få gå ut först när man får lov är en annan sådan god vana som många hundar kan. Där är det inte mat/köttbulle utan att få gå ut som är belöningen. På samma sätt kan man skapa goda vanor och forma önskade beteenden vid promenader – inte dra i koppel – hundmöten – ensam hemma träning etc. Ofta tränar man inte ens på dessa saker utan vi låter det bara ske, med påföljd att hundar drar i koppel, är stökiga vid hundmöten. Hunden har ingen medfödd förmåga att kunna dessa saker men med en stegvis träning så kan vi forma fram önskade beteenden även i dessa situationer. Tydliga regler och konsekvens är en förutsättning.

”Oönskade beteenden uppstår ofta utifrån att hunden tar alltför många initiativ och helt enkelt inte låter sig påverkas av sin förare. Hunden måste ”väckas/påverkas” för att kommunikation skall uppstå. Det kan innebära att hundägaren till exempel handgripligen tar tag i hunden eller ger den ett koppelryck. Avsikten är då att hunden ska ”vakna upp” och låta sig påverkas. Så snart som hunden upphört med det oönskade beteendet ska också hundägaren upphöra med åtgärden mot hunden och invänta önskat beteende och belöna. Tillfogas hunden någon ytterligare korrigering är det att betrakta som straff/våld.”

Här tänker åtminstone jag på en massa situationer och helt skilda reaktioner och hundtyper. Vem har inte varit i den situationen att hunden går in i ett ”tunnelseende” och inte låter sig påverkas? Vissa hundar ”vaknar” av ett lätt koppelryck, medan andra taggar upp och blir arga. Att rycka i kopplet så att hunden tillfogas smärta och ev. skada är inte okej. Att handgripligen ta tag i en skarp hund som aggressivt låst mot en annan hund, skulle jag inte förorda. Risken är allt för stor att bli skadad. Inte heller här finns det generella råd att ge utan man utgå från hundens personlighet. Naturligtvis får man säga nej till sin hund. Men, om hunden inte tar det minsta notis så känns det ju inte så meningsfullt att stå och neja… Att ha brytord/lystringsord som betyder – sluta med det du håller på med och titta på mig – måste också finnas med i den verktygslåda en hundägare ska ha. För vissa hundar hittar man lätt detta verktyg, för andra kan det vara en knivig väg att gå. Där kan man behöva hjälp från en erfaren instruktör som är specialiserad på problembeteenden.

För mig finns inga quick fix eller genvägar för att få en allmänlydig hund. Det handlar om att förstå varje hunds personlighet och relationen mellan hund och ägare. Utifrån den kunskapen kan man vägleda hundägaren i hundens fostran till en bra ”hundmedborgare” i vårt samhälle och ett trevligt och rikt liv tillsammans!





En webbprodukt av zebramedia.se